Om personalmisstag

Hittar henne i mörker, på rummet. Totalt mörker, och när jag går fram till sängen, försöker komma nära och krama, kvider hon till i smärta, och jag vet genast att jag inte vill se, att det är bra att ljuset är släckt så att jag får lite tid på mej att tvinga bort paniken ur mitt ansikte.
"Du kan ju inte bara komma utan att förvarna", säger hon, viskar hon, så lågt att jag skulle kunna låtsas att jag inte hör, men det gör jag inte. Jag säger bara att vi ju bestämde igår att jag skulle komma när lillebror åkt, har hon glömt det???
Kanske har hon glömt det, kanske inte, men skadat sej har hon, Ordentligt. I ansiktet. Vad jag vet.


Säger att jag kan åka om hon vill, men att jag helst stannar.
"Jag vill inte att du ska se mej såhär", säger hon, och jag svarar att hon borde veta att jag inte blir rädd (lögn!) och att jag hellre vill veta när hon mår så dåligt (lögn igen!), och att jag kan vara där och vara tyst om hon vill.
Hon svarar inte på det, så jag vet att hon vill ha mej kvar och att hon vill prata. Och vi pratar. Mest gråter hon, och jag vill också gråta, skrika, rasa, men jag hållet och smeker och försöker hela tiden komma ihåg risporna i ansiktet så att jag inte gör henne illa, och hela tiden är jag helt uppfylld av skräck, mår illa av ren rädsla, tänker att detta klarar jag inte, jag kommer inte att kunna hålla liv i henne till på onsdag när den jävla vårdplaneringen ska vara, finns ingen möjlighet att hon klarar sej dit.
Hon berättar om vad hon upplever som vidrigt bemötande från personalens sida, om okänslighet och ren otrevlighet, om att hon larmat innan hon skadat sej, larmat också efter det hon gjort det, men att ingen varit hos henne under ångestattacken, ingen gjort annat än fräst "Vill du ha en Xanor, eller" när hon låg skakande och gråtande i fosterställning, skräckslagen och dissociativ.

Det är hennes upplevelse, alltså är den korrekt. Hon berättar om hur hon är på väg tillbaka, hur hon känner att det blir svårare och svårare att prata med personalen, att hon inte längre vågar göra det, eftersom hon är rädd för hur hon ska bli bemött. Att hon verkligen försökt berätta hur hon känner, men att det känns som om det går in genom ena örat och ut genom det andra på personalen, att inget lämnas över vid skiftbyte eller till läkare - och jag känner hur hjärtat blir en liten stenhård isboll, där är min skräck, igen.
Det går bara inte om hon drar sej undan igen, men jag kan förstå om hon inte orkar fortsätta försöka. Hon sa: "Vet du, mamma, jag kan sitta härinne en hel dag utan att någon kommer in för att kolla hur jag mår", och bilden kommer, av henne hängande från ett dörrhandtag, stel och kall, död sedan flera timmar, och ingen har upptäckt det.
Jag undrar vilken info man skulle få, egentligen? Vilken info skulle man orka ta in i det läget? Vilka personalmissar skulle man släppa förbi sej för att man helt enkelt inte orkar, och för att det ju ändå är för sent?

På näthinnan har jag bilden av hennes vackra lilla ansikte, sönderrispat. I magen bor skräcken, och jag hoppas att hon håller sitt löfte att ringa mej när som helst om hon går ner i det där allra värsta igen. Tror inte på det, men hoppas ändå. Eftersom vi ju faktiskt kan kommunicera, och för att hon faktiskt pratar med mej till och med när hon säger att hon inte vågar prata mer.
Framförallt hoppas jag att hon lever imorgon. Givetvis hoppas jag att hon lever i övermorgon och nästa år och alltid, men just nu är det fråga om en liten stund i taget att orka.

Mummel om verkligheter

Helgpermis blir dygnspermis, hon säger att hon inte orkar vara hemma. Vi bestämmer att jag ska komma och hämta henne hemma vid 16.30.
Jag får mess: "Jag tror jag vill/behöver åka tidigare."
Sätter i motorvärmaren och messar tillbaka att jag kommer om nån timme.
Möts av en likblek mager varelse med ögon som är någon annanstans, och blir rädd. Hon säger att hon vill ha tystnad, men pratar ändå en hel del så länge det är neutrala ämnen, ingenting om henne eller hennes mående, ingenting om hemma eller avdelningen. Ingenting viktigt, m a o.
När vi är framme vid sjukhuset frågar jag om hon vill att jag följer med in, och får det vanliga svaret: "Du får göra som du vill."
Eftersom jag glömt att åka till apoteket, och eftersom apoteket stänger om en halvtimme säger jag att jag återkommer senare, när hon landat lite. Hemma får jag ett litet och väldigt privat sammanbrott, som jag döljer väl för make och lillson, för de ska ju inte behöva lida, eller hur?

Messar dottern, att jag bara vill sova, och hon skriver att det är ok, mami, inga problem. Men: "Jag är mer paranoid än nånsin och fattar ingenting. Allt känns overkligt och jag förstår liksom ingenting."

Är rädd. Vi har bestämt att jag ska komma ikväll, när lillebror åkt till pappa och jag inte behöver känna mej stressad över nånting, egentligen. Men vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Och framför allt: vad är det jag inte ska säga?

Jag vill ha manualen. Jag vill ha manualen som punkt för punkt förklarar hur man gör, som förklarar vad jag ska göra för att få henne att överleva, ge henne ett liv som inte hela tiden kretsar kring smärta och lidande.
Många gånger har vi pratat om hur nödvändigt det är att inte ha hela sin identitet i sjukdomen, att inte bli diagnosen eller diagnoserna, men nu tycker jag att jag ser henne glida längre och längre in i den rollen. Hon är inget annat än psykiskt sjuk/störd, vad det nu är. Hon vet att den slutna "vården" inte hjälper henne det minsta, tvärtom. När hon är inlagd - om det inte är frågan om att bara få "vila" ett par dagar, max en vecka - sjunker hon bara djupare och djupare ner i ingentinget, i den pseudo-tillvaro som inte har någon verklighetsanknytning alls. När hon är omgiven av sjukdom, av psykoser och schizofreni och hypomani och depression, finns till sist ingenting i henne som orkar kämpa emot, kämpa för ett liv som, även om det aldrig kan bli "friskt" i vårt jävla normsamhälle, åtminstone innehåller ett litet mått av glädje och framtidstro.

Jag vet att hon är livrädd för sin terapi, hon orkar inte med tanken på att släppa sin sjuka identitet, att jobba så hårt, så hårt för att skapa sej en ny som har den där tron på att hon ska bli en sådan där produktiv samhällsmedlem som den så haussade arbetslinjen förespråkar. Just nu är hon absolut skräckslagen inför att söka aktivitetsstöd, hennes två (eller är det tre?) år har gått, och nu ska hon alltså bedömas igen. Sjuk nog? Frisk nog? Och vad ska hon ta sej till??? Det gnager i henne hela tiden, och när läkaren sa till henne att han tyckte att hon skulle skicka ansökan utan läkarintyg, det kunde de komplettera med sedan, fick hon panik.
Och jag undrar varför han säger så, varför han bara inte kan säga till henne att det inte gör någonting att hennes behandlande läkare är långtidssjukskriven, det fixar sej, han skriver intyget???

Ibland känns det som om dessa "experter" inte vet ett skit om sina patienter, om de diagnoser de alltså ska vara experter på. Att de inte är intresserade av att lära sej något heller, för den delen.

Där står man alltså. Mamman är hysterisk, vad gör vi med den där jobbiga människan som tror att hon kan ställa krav, som tror att hon vet mer om patienten är vad vi experter gör, som har mage att tro att hon kan ha åsikter om det vi gör.
Eller inte gör, då.
"Hon har helt rätt, vi kan inte hjälpa henne" sa en i personalen till mej förra veckan. Har det inte gått lite för långt då? Vad har de i så fall för funktion på plats på avdelningen?

Förlåt mina osammanhängande tankar utan slut... Runt runt runt, hela tiden, utan paus och utan vila och med en ständig rädsla, främst utifrån personalens ståndpunkt: "Vi kan inte hjälpa henne".
Och där är hon, alltså. I en sjuk, sjuk miljö, med sjuka sjuka människor som kallar henne hagga och hora och jävla anorexispöke och ber henne gå hem och skära sönder sej eller ta livet av sej för något annat duger hon ju inte till.
Där ska hon vara, eftersom hon inte vågar vara hemma. Och hon vågar inte vara hemma av rädsla för vad hon kan göra mot sej själv. Så hon är på avdelningen där de säger "vi kan inte hjälpa henne", och det går bara runt och runt och runt utan slut...

Mummel om utanförskap

Är alldeles snurrig av livet just nu, har liksom tappat riktningen på det mesta, och vet inte riktigt åt vilket håll jag ska vända mej.
Gillar inte att inte ha mål. Jag behöver något att sikta mot, något att uppnå, en dröm, kanske? Finns inget sådant, bara ta sej igenom varje dag och stupa i säng när kvällen kommer.

Har börjat ta Mirtazapin igen, just för sömnens skull, och skräms lite av effekten, en halv tablett och jag faller ner i totalt mörker. Att vakna och inte vara medveten om att jag sovit är bland det värsta jag vet, och det är otäckt att aldrig minnas drömmar.
Jag vill minnas mina drömmar...

Och så tänker jag: har du något att gnälla över, egentligen?

Tillbringade en hel dag i gymnasieskolans asperger-verksamhet, och det var bland det bästa som hänt på länge för mej. Kidsen var härliga - efter sisådär halva dagen då jag bara flutit med, utan block och penna, utan kamera, bara varit där och deltagit, lite som den "deltagande observation" vi pratade så mycket om under mina universitetsdagar då jag pluggade socialantropologi. Och visst skulle det kunna appliceras här? Deltagande observation i aspergervärlden?
Det är en fascinerande värld, nämligen. En diagnos - tusentals liv. Ingen är den andra lik, och att diskutera "normalitet" med dem var härligt!
Alla har sitt eget normal, sa jag, och den respons jag fick på det (klichéartade?) uttalandet var helt fantastiskt.

Att se lärarna in action gav mej otroligt mycket, och fick mej att sörja över hur resten av skolvärlden ser ut. I aspergerverksamheten får alla se, synas, höras, bekräftas. Hela tiden, varje stund av varje dag. Är inte det en vacker tanke? Och tänk vilka resultat det skulle ge i den "vanliga" skolan!
Också lärarna jag mötte under dagens äventyr tänkte i de banorna. Att deras metoder och inställning skulle ge fantastiska resultat ute i skolorna, och framförallt troligen rädda många ungar som inte riktigt passar in, även om de inte har någon diagnos, neuropsykiatrisk eller annan.

Just nu är jag mest bara ledsen och trött, och ser inte alls fram emot dagarna som kommer. Dottern messade nyss att hon nog inte vill vara hemma längre, att hon behöver åka tillbaka till avdelningen redan på eftermiddagen, så det blev inte mer än ett dygns permis, inte en helg, m a o.
Berättade för henne vad min läkare sa om borrelia, att en svår infektion (vilket hon ju har haft) kan ge symtom som kan blandas ihop med depression, att det är lite som en hjärnhinneinflammation och att tankarna kan bli mörka och knepiga.
"Varför har ingen av de läkare jag träffat berättat det?", säger hon, och jag har inga svar.

Jag vet bara att hon just nu är helt utan grund. Utan trygghet och utan mål, ingen framtidstro och ingen kraft att ens fundera på vad hon ska eller bör eller måste.
Att hon inte orkar vara hemma är djupt oroande, förstås. Jag misstänker att hon ifrågasätter sitt samboskap, och fasar för den dag hon faktiskt säger det. Säger att hon inte vill bo med honom - för vad händer då?

Nej. Inte dit. Orkar inte, vill inte, kan inte tänka på ännu en flytt, eller ännu en period av ångest över att hon inte har pengar till hyran.
Orkar ju inte ens med mej själv, mina egna relationer, just nu. Är ganska rädd, för om jag vore min älskade skulle jag inte vilja leva med mej. Eller orka, kanske. Vem orkar? Mammor orkar. Mammor hänger kvar, och på något vis orkar vi, tappar vi taget är vi straxt där och hugger igen. För så funkar det ju, eller hur? Man säger: nu orkar jag inte mer, och släpper. Och sen, efter sammanbrott, efter beslut om att släppa, tar vi tag igen och fortsätter. Men någon som får eländet på köpet, s a s, hur ska de kunna hålla i, eller hugga tag igen?
Det krävs en stark, stark kärlek för det, och en vilja att försöka förstå och lära. Än så länge håller vi. Men rädd är jag. För mister jag honom finns inget kvar.

Mummel om blogg

Krånglade till det igår när jag bytte mejl, ibland är det visst hopplöst att få hjärna och fingrar på samma spelplan... Tror att jag lyckats få till det nu, i alla fall, även om jag kan bli lite trött på hur Google krånglar till det.
Eller jag. Vilket det nu kan vara.

Har funderingar på att föreslå för dottern att vi två ska ha en gemensam blogg. Kan det vara en idé? Hon är så helt avskuren just nu, avskuren från allt och alla, och jag försöker hitta vägar för att s a s väcka henne. Vi har ofta pratat om det där med att skriva tillsammans, spegla vår konstiga värld från två håll, men hittills har det inte blivit något, främst p g a att vi nog båda är ganska rädda för att börja rota i all gammal skit. Det blir många känslor som rivs upp, och jag inser att jag främst är rädd för hennes skull: det är mycket hon väljer bort, mycket som för henne är skam- och skuldfyllt, och hon har inte riktigt förmågan att se att forntid är forntid och inte behöver påverka nuet...

Vet inte. Det kanske är att lämna ut sej för mycket? Jag vet ju att hur det än blir så har hon sin grundproblematik, vilket innebär att hon mycket väl kan använda sej av "blottor", smälla till när hon goes borderline. Sånt är svårt att orka, även om man är medveten.

Nu är vi ännu en gång i limbo, också. Ingen vet någonting om någonting, förutom att hon inte är i någon behandling över huvud taget. Ingen alls. Är livrädd inför vårdplaneringen, eftersom jag inte kan se en enda möjlig väg att gå - men det säger jag förstås inte högt. Jag säger: "Nu ska vi få upp dej så att du blir mottaglig för dbt igen, så att du orkar", men jag har ingen aning om hur. Ingen behandlande läkare har hon, eftersom hennes är långtidssjuk och ingen annan har funnits att tillgå. Nu sägs det att det visst har tillkommit någon eller några läkare på mottagningen, men är det realistiskt att tro att det ska funka med en vikarie? Dottern vet ju att det bara blir ännu en nödlösning, temporärt, ingen kontinuitet alls för henne, eller läkaren, för den delen. Men kanske vore det bra med någon okänd, någon som kan se henne som hon är nu, inte som hon varit under åren som varit?

Det är mest förvirring i min skalle nu, och jag känner mej som om jag bara svävar omkring, blåser med vinden. Ska till min doktor idag, men vet inte vad jag ska säga, ens. Att jag inte orkar mer? Och vad händer då? Orkar jag med sjukskrivning och allt vad det innebär, skuldkänslor för att jag inte jobbar, oro för ekonomin?

En stund i taget får det bli. Ska försöka sälja in mina idéer om hur vi ska utvecklas på jobbet idag, men har inga större förhoppningar. Och kanske har jag fel, helt enkelt? Kanske är det bara korkat att tro att jag skulle kunna använda dagens teknik och verktyg för att lyfta tidningen? Kanske är det sant, det där "såhär har vi alltid gjort, så då ska vi fortsätta med det"?

Skitsnack! Tjänar väl inget syfte att börja ifrågasätta sej själv, va? Det gör andra så bra, så det behöver jag inte göra också!

Ny Mummelmejl

Upptäckte att (den bortglömda) mejlen spammar, så nu är den avslutad.

Om någon vill går det bra att mejla, numera alltså till mummelmisstag@gmail.com, och jag ska hålla bättre koll på den mejlen. Lovar jag...

Mummel om tokigheter

Jag läser Läkartidningen, och är inte ett dugg förvånad.
Det är nämligen så att jag brukar prata med min egen läkare, och annan vårdpersonal, för den delen, så jag har hört det förut.
Ändå känner jag... Förtvivlan? Jo, det är det nog. Det blir ren förtvivlan när man får bekräftelse på att också inom de områden man vill tro att det viktigaste är människor är det Mammon som styr.

Jo, Syster kära, jag vet att du för din kamp mot eländet, men som sagt: bekräftelsen på att just den sjukan får styra alla delar i samhället är något om lämnar en riktigt sur känsla i magen.
Tyvärr är det ju också så att de som protesterar, de som försöker hålla emot, plötsligt kan finna att de förflyttas eftersom de har "samarbetsproblem", som min kurator. H*n höll inte käft. H*n försökte protestera, hålla emot de värsta stolligheterna, skydda sina kollegor genom att nyttja sin lagstadgade rätt som facklig - och hon åkte väck. Tillsammans med en till, samma typ, inte tyst accepterande m a o.

Ett hopp kvar: min läkare. Det är en stridbar person som inte heller sitter tyst och accepterar. Sist vi pratade röt han: "Jag ska vara doktor, inte sekreterare! Jag ska behandla patienter, inte sitta med högar av idiotiska papper som jag inte har kompetensen att hantera! Det kan andra bättre, och nu ska vi banne mej ha tillbaka sekreterarna som har de kunskaperna!"
Jag håller tummarna för honom, men är tyvärr rädd att dumsnålheten också här får råda.
Hade en deal med en annan läkare, att jag skulle gå dit även om mitt ärende mycket väl kunde klaras av via telefonen, för annars blev det inget streck för besök i protokollet, och då såg inte "besöksstatistiken" bra ut. Men jag hade krav tillbaka: att jag inte skulle ta av någon annan patients tid, någon som verkligen behövde träffa en läkare... Är det inte helt vansinnigt?

Sprider sej gör det också. Stolligheten är bedövande.
Pratar med dottern, som faktiskt åkte tillbaka till avdelningen eftersom hon kände att helgen hemma inte alls gick bra, och hon är så ledsen och rädd. Läkaren på avdelningen har, enligt hennes uppfattning, satt allt sitt hopp till hennes dbt-terapeut, vilket bara det är ett rent skrämmande tecken på okunnighet. När nu terapeuten varit där, och konstaterat att dottern inte klarar öppenvårdsterapi och därmed skrivs ut från enheten och remitteras tillbaka till psykmottagningen, vad händer då?
Kan läkaren inse att det är fråga om mycket, mycket mer än "vanligt" borderline-beteende? Att hon behöver annan psykiatrisk vård för att komma upp i en nivå där hon åter kan börja jobba med sej, där hon alls är mottaglig för terapi?

Hon vill tillbaka till behandlingshemmet. Förstås. Det är något jag vetat länge, kanske redan några veckor efter att hon skrev ut sej och stack därifrån. Samtidigt vet jag att det är en väldigt falsk "trygghet", att det inte alls blir lättare för henne att få behandling i sluten vård. Behandlingen i sej är stentuff, spelar ingen roll var hon befinner sej.
Hon är nu livrädd för att bli utskriven. Hon säger: "Jag vet att jag inte kan gå här och göra ingenting, men jag vet ju också att jag inte klarar av att vara hemma. Jag sökte ju mej hit för att jag var rädd för vad jag kan göra mot mej själv, och den känslan har inte gått över. Blir jag utskriven kan jag skada mej, eller döda mej."

Insikt är inte alltid bra. Och mina insikter får mej att tappa andan totalt, jag får kvävningskänslor av att tänka på hur min lilla älskling har det, och jag kan helt enkelt inte tänka tanken till slut.
Jag kan säga att jag vet att mycket få med den här diagnosen når medelåldern, jag kan säga att dödligheten är skrämmande hög, men jag orkar helt enkelt inte sätta de tankarna i relation med henne nu. Inte på riktigt. Orkar inte.
För om jag börjar gråta nu kommer jag inte att kunna sluta.

Mummel om förvaring

Det kommer ett sms: "Kan du hämta mej och köra hem mej?"
Panik.
Jag ringer, och får (ännu en  gång) historien: ingen bryr sej, hon får ingen hjälp, ingen lyssnar. Ingen idé att vara där, varför ska hon det när hon bara går runt och är rädd för den där patienten som ger sej på henne verbalt så fort hon får chansen och ingen gör någonting?

Jag försöker få henne att inte skriva ut sej. Det är bättre att begära permission över helgen, om inte annat för att ha en reträtt, en möjlighet att åka tillbaka om det inte fungerar.
Och det är till stor del en rent egoistisk tanke, för jag orkar verkligen inte ta mej igenom ännu en "försöka-få-läkartid-och-plats-på-avdelning" en gång till nu. Orkar inte. Vill inte heller, men jag vet ju att jag ändå kommer att göra det om det krävs.

Får man känna så? Får man känna att man inte orkar ta konsekvenserna av hennes beslut ännu en gång?

Jag vet ju att de flesta av hennes beslut fattas på impuls, och ofta i ilska. I ilskan kan vad som helst ske, och jag orkar verkligen inte.
Ringer personalen som säger att jo, hon har ju rätt, hjälpa henne kan de inte. Det känns som en av de få gångerna jag inte får "vi gör så gott vi kan"-svar utan ett rakt och ärligt. För hjälpa kan de inte.
Personalen förklarar om den andra patienten, att de försöker hålla isär men inte kan ha 24-timmarsvakt och att de ju måste äta tillsammans, finnas i samma korridor, och därmed händer det saker.
Som att min dotter får höra att hon är en hora, en ful hagga, att hon inte är värd att leva, att hon lika gärna kan åka hem och skära sönder sej eftersom det är det enda hon duger till.
Den här andra patienten är förstås väldigt, väldigt sjuk. "Det är förstås inte en ursäkt, det är en förklaring", säger de, och det hjälper ingenting.
"Vi kan inte hjälpa henne, hon måste hjälpa sej själv", säger de, och det är inget annat än ett stort skämt, för hon förmår ingenting. Inte tänka, inte känna, bara lida. Det kan rädda livet på henne just nu, kanske har hon inte kraften att fatta beslut om självmord?

"Jag är så bra på att sänka mej själv, jag behöver verkligen inte någon annan som gör det också", säger min dotter, och jag förstår henne.
Å andra sidan: hon vet att hon inte klarar livet hemma. Hon vet att det trots allt är för att hon ska ha en chans att överleva som hon är på avdelningen. Och nu vill hon alltså inte vara där.

Det blir trots allt en helgpermission, inte en utskrivning, och hon får med sej påsarna med medicin som räcker till måndag.
"Då kommer du tillbaka måndag lunch?", säger personalen.
"Ja", ljuger min dotter, för det kommer hon inte att göra.

Och så ska vi runt ett varv till. Om hon överlever.

Mummel om sorg och skuld

Jag sörjer, och skäms över det. Är inte det fascinerande?

Inser förstås att jag håller på att skaffa mej nån sorts beredskap inför någonting, någonting som kan hända, kanske, någon gång, och att jag också sörjer allt som varit, och allt som är, just nu.

Har pratat med dottern idag och igår, och blir inte ett dugg lugnare för det, snarare tvärtom. Igår lyckades jag få henne att stanna upp och tänka, och inte agera på impuls i ilska, men jag vet inte om det var rätt, ens.
Hon hade haft läkarsamtal, och var så förtvivlad... Jag vet att jag bara fick höra hennes sida av saken, bara få en beskrivning av hennes upplevelse, men det är dock hennes upplevelse, vilket innebär att det är hennes sanning, också. Och hon upplevde att hon blev bemött på ett oerhört nonchalant vis, som om läkaren inte bryr sej alls om hur hon mår, vad hon gör, vad som händer.
Hon tigger och ber om hjälp, men får ingen. Hon var på väg hem, hade packat sina grejor, och det enda jag kom på att säga var "Är du säker på att du klarar dej hemma? Du vet ju att [pojkvännen] inte klarar av detta?"
Hon är förstås säker på att hon inte klarar sej hemma just nu. Inte klarar det hemma, att hantera verkligheten som den ser ut för henne just nu.

Fick en något omskakande insikt idag, också. Jag har förstås berättat hur läger är för mej, omifall jag blir tvungen att rusa ut och ringa eller svara i telefonen, och det leder ju till samtal. Samtal som ger info om att en kollega har ett barn som fick ätstörningar och i utredningen av dessa en adhd-diagnos, en annan kollega som själv har ätstörningar - och andra som lyssnar och får medlidande djupt i sina ögon, vill uttrycka det, tycka synd om och klappa och krama, mest för sin egen skull, tror jag.
Och jag känner: vad är det ni håller på med? Det här är mitt liv, mitt liv som det är, det är vad jag lever och har att förhålla mej till, så är det bara - så vad är det ni yrar om?

Inget att tycka synd om för. För mitt liv är. Är, som det är. Om någon förstår vad jag yrar om i detta sammanhang.
Dottern förstod direkt vad jag menade när jag berättade för henne om känslorna då och där.
Vårt normal. Vårt liv. Som är. Bara att leva det, en stund i taget. Vad hjälper det om någon (förfasar sej) tycker synd om eller känner medlidande?

Bara är, här och nu, att hantera och förhålla sej till.

Mummel om relationer

Är bortrest, och innan jag for åkte jag och besökte dottern, förstås. Hon krymper och bleknar för varje dag, ögon på en pinne, genomskinlig.
Vad hon känner är rädsla, som blir till ilska. Inget annat.

Överallt är hon sönderrispad, och jag ser brännmärken på hennes händer, och åker rakt ner i underjorden, med sådant här i tankarna, för hur kan man undvika det? Också hon pratar om det, för vi har träffat några av dem, självklart har vi där, flickor och kvinnor som upplevt, och anmält. Också den rädslan finns givetvis närvarande i hennes värld, när hon känner att hon sitter fast och sjunker djupare.
Brännmärkena är nya. Många av risporna också. Mina tankar snuddar vid hur hon kan se ut under kläderna, kläderna som hänger som på en fågelskrämma, fladdrar runt den snart utmärglade kroppen.

Hon är arg, men egentligen är hon rädd, förstås. Pojkvännen har ställt frågor, de där frågorna som är helt omöjliga just nu, som bara leder till mer elände: "Är det mitt fel att du mår så här?" och "Vill du ha kvar mej som pojkvän?".

Hon ber inte, men jag vet vad hon vill, så jag frågar om hon vill att jag ska prata med pojkvännen, försöka förklara för honom att om han ställer de där frågorna just nu, om han ställer frågor just nu, får han svar han inte vill ha, svar som inte har med den riktiga verkligheten att göra, bara med den skräckvärld som just nu är det enda hon har.

Jag tänker: Är det också mitt ansvar? Ska den skulden också bli min?
Jag lider med pojkstackaren, eftersom jag mycket väl förstår vad det handlar om, jag har det i mitt eget hem också. Det är nämligen så att man kan tro att man vet vad man ger sej in i, tro att man förstår vad det handlar om efter många samtal och förklaringar, men när det verkligen krisar, när teorin blir praktik, då inser man snabbt att man faktiskt inte haft en aning.

Jag vet som sagt hur det är. Innan jag gav mej in i en ny relation med min käraste pratade vi mycket, och jag berättade allt. I detalj. Hur det har varit, hur det kan bli, vad som händer med mej i dessa vidriga perioder - men inte förstod han. Det blir tydligt varje gång det kraschar, och han kämpar, min käre, kämpar med att hålla isär mitt lidande för hennes skull, för hennes och min skull, från allt annat. Från det riktiga livet som inte är skräcktillvaron.

Och man måste orka, alternativ finns inte. Inte för mej. För dem som är som min käre, som hennes pojkvän, förmodar jag att det finns. De har möjligheten att gå, och ofta blir det väl så, för den egna överlevnadens skull om inte annat. Inte många orkar. De allra flesta packar och sticker, och det är vad hon förväntar sej av alla utom mej.
Och det är ett mycket dubbeleggat svärd.

Mummel om förtvivlad hjälplöshet

På sjukhuset, den låsta avdelningen, som är i kaos med ett stort antal vikarier och patienter i olika grader av aggressivitet och apati, Gökboetassociationerna är inte långt borta.

Hon är skrämmande mager och kritvit, och personalen stoppar mej i korridoren, de som är ordinarie, vill säga, och uttrycker sin oro.
Liksom jag känner de inte igen sej i hennes mående. Inte som vanligt, inte alls.
Men hon pratar med mej. Jag tror att hon också har börjat prata lite med personalen också, men det tog nära två veckor, två veckor av inlåsning och självskador som ingen visste om.

Hon berättade för mej att hon skadade sej mycket mer än de visste då, och jag sa att jag ska prata med dem, är det ok?
"Du kan inte fråga mej sånt nu", säger hon. Så jag sa att jag ska prata med personalen, och hon nickade.
Så rädd... Både hon och jag, tror jag, för varför skulle hon annars berätta? Risporna i ansiktet såg jag ju, och personalen också, förmodar jag, men allt det andra såg ingen. Och ingen reagerade visst på blodiga lakan och handdukar heller.
Tvingade till mej ett anhörigsamtal, med läkaren. Berättade om min stora rädsla, om hur annorlunda det är den här gången, hur jag inte känner igen, hur hon inte känner igen, och att jag tror att hon för första gången upplever en djup depression.
Får inget gensvar. Alls.

Hon är ordinerad Xanor, som depottablett en gång om dagen och därtill vid behov. Hon har ständig ångest och svårt att andas, och hon säger: "Jag känner ingenting, förutom ständig ångest, och när jag inte känner något kan jag ju inte börja nysta i vilka känslor som orsakar ångesten".

Hon har berättat om självmordstankarna, hur hon tänkte hoppa framför tåget, hur hon vaknade med tanken på att hänga sej, och det är fruktansvärt otäckt. Aldrig förr har hon pratat så, och även om vi haft otaliga tillfällen med akuten på grund av intoxer har det inte varit såhär. Då var det ett medel för att orka fortsätta, för att få hjälp, inte ett slut.

Den dagen vi till sist lyckades få henne inlagd sa hon till mej att det skulle ha varit mycket lättare att ha gjort det på det andra sättet, det vill säga skada sej, eller genom ett självmordsförsök, för att göra så som vi gjort upp tillsammans med vården funkar ju inte.
Och vad ska jag säga? Jag vet ju hur det fungerar. Jag vet varför hon inte vill åka in till akutpsyk. För att om hon åker dit och säger att hon tänker skada sej, att hon tänker ta sitt liv blir hon hemskickad.
Så går det till. Det har hon upplevt så många gånger att hon alltså inte vill åka dit längre. Utom i ambulans, då, och målet är ju att undvika det.
Vårt mål. Inte vårdens, kan man tänka.

Jag har burit mycket rädsla genom åren, men aldrig någonsin har jag varit så rädd som jag är nu. Höstens alla händelser har brutit ner och mattat ut henne, det är jag säker på. Pappas cancer, flytt, fysisk sjukdom som gjort att hon tappade mer än tio kilo på bara några veckor, bemötandet hon fick då av vården med misstro och folk som förutsatte att de symtom hon hade berodde på hennes psykiska sjukdom - allt detta i kombination är för mej en självklar förklaring till vad som händer nu.

Utmattningsdepression? Inte alls omöjligt. Och läkaren säger: "Jag ser i din journal att du fått antidepressiva utskrivet förut och att de inte hjälpt dej", och så är det med den saken. Dottern säger att hon ju aldrig varit deprimerad förut, vad skulle de ha hjälpt för då, men än så länge är det alltså vitaminer och benzo, vilket gör henne förtvivlad.
Hon vill inte ha det. Hon vet hur jobbigt det är att komma av skiten sen.

Jag vet inte hur jag ska orka. Vet inte heller om jag vill. Vet definitivt inte vad jag ska göra, även om jag givetvis både orkar och gör, fan vet hur.
Känns som om jag sviker, om och om igen. För jag kan inte lindra, inte hjälpa, inte göra allting bra. Inte ens kan jag få läkaren att fundera på om den hopplösa borderline-bruden faktiskt kan ha en depression på grund av vad livet bjudit det senaste året.