Mummel om skilda verkligheter

Har pratat en hel del med behandlingshemmet, och därtill härjat som fan med diverse kliniker som inte skickat ett enda papper dit - det ger problem då dottern ska ha sin första träff med psykiatrikern, och han inte har underlag.

Det blev fart på faxarna. Papper skickades. Alltid något.

Så: jag besparades plågan att prata om besök eller ej, genom att en av kontaktpersonerna genast tog på sej det. Han berättade för henne att det nog inte var så himla lämpligt att pojkvännen kom, eftersom det var i sällskap med honom hon rökt på helgen före inläggningen. Och hon blev, förstås, skitsur.

Till mej sa han, kontaktpersonen, att det till slut blivit ett bra samtal, att hon förstått att han ville prata med pojkvännen först, och att det där med besök är nåt som ligger i framtiden överhuvudtaget.

Sen ringer hon på kvällen, dottern. Och enligt henne är det inga som helst problem med besök, när kommer ni?

Jag vet ju att det är så, att hon lever i sin egen verklighet, och väljer bort det hon inte vill ha i den, men det skapar ordentliga problem. Ringde kontaktpersonen, och upplyste. Lämnar över ansvaret...

Senaste läkarbudet: mixed states. Intressant, va? Tydligen betyder det att det finns drag av lite av varje, ett hopkok av borderline, bipolaritet, kanske lite adhd eller add som krydda. Hur behandlas sånt? Är det behandlingsbart?

Hon ska få mediciner. Humörreglerande/ångestdämpande. Och nåt mer som lät läskigt, vad jag förstod var det nåt som används mot psykotiska tillstånd och schizofreni. Varför ska hon ha sånt?

Jag får vänta tills sköterskan ringer och förklarar för mej. Men just nu är jag ganska rädd, faktiskt.

Misstag att vänta

Jag lyssnar på vinden som vrålar runt huset och har ersatt duvkurret i skorstenen.
Kanske låter jag bli att röka mer idag, eftersom balkongen blir som en tornado när det blåser...

Har väntat hela dagen. På att kontaktpersonen skulle ringa. Eller dottern. Än så länge tyst, och vid den här tiden är det väl för sent, kan jag tro.

Jag fattar inte att jag inte lärt mej. Att jag inte kan låta bli att gå omkring hålla mej i telefonerna, mobilen i hela handen, den stationära i den andra. Kolla så båda har batterier. Fjorton gånger.

Det hela kulminerade i att jag inte orkade. Gick och la mej och sov vid 16-tiden, ville bara stänga av. Och det var skönt.

Vaknade till en näranog hysterisk storson som trodde att jag var försvunnen, och höll på att ringa runt till moster och - jag kan fan inte tro det! - till morsan...

"Men kollade du inte sovrummet???", säger jag.
"Jooo, men jag såg ingenting", säger han.

Can't believe it. Femton kilos överviktig mamma i sin egen säng, bredvid dörren till sovrummet - och han ser inte.

Inte undra på att han inte kan se småsakerna han sprider över lägenheten: skitig kallingar, våta handdukar, resväskan han bara tömde på golvet i lillbrorsans rum eftersom han skulle ut och hade bråttom att hitta just den skjortan.

Livet är underbart.

Men lite roligt fick jag, eftersom han nog insåg hur det känns att inte veta var nån är, eller när de tänker komma hem. Kan vara en nyttig erfarenhet inför framtiden.

Imorgon: till vårdcentralen för provtagning. Tog blodtryck vid läkarbesök, 104/65. Läkaren tittade konstigt. Jag upplyste om att det är mitt normala, och att jag vant mej vid att vara lågtryckare. Imorgon är det lite annat krafts, blodfetter och sköldkörtelhormoner och sånt. Hypokondrin ska stävjas. Det räcker med att jag tror att jag har livmodercancer tills resultatet av cellprovet kommer om ett par veckor.

Sen: shopping. Jag ska ut och vara full imorgon. Eller ha roligt. Kanske båda? Och jag ska har nåt snyggt att ha på mej, jag har ju vuxit ur alla mina kläder under det senaste årets tröstätande...

Mummel om vårkänslor

Lyssnar på Dan Hylander & Raj Montana Band. Sen tidig ungdom är det samma sak varje år - runt den tid solen börjar värma lite och fåglarna visar tecken på begynnande hysteri nynnar jag på låten som heter 21/3, från lp:n Déja vù. Tror jag.

Dan Hylander.... Å, vad jag lyssnade på Dan Hylander! Farväl till Katalonien, Skuggor i skymningen, för att inte tala om Svart kaffe...

För några år sen (när jag tänker på det kan det vara så många som tio, time flies), såg jag honom spela, och var såpass tonårig att jag t o m fick en autograf, på biljetten. Det var... Ja, sentimentalt.

Sentimentalt är bra. Ibland.

Och just nu, med en och annan snöflinga virvlande utanför fönstret, drar jag ner persiennerna och drar upp ljudet på datorn och spelar 21/3 med Dan Hylander och Raj Montana Band.

Rekommenderas.

Mummel om ras och skuld

När telefonsamtalet till sist kommer blir det förstås som vanligt.
Skillnaden denna gång var att det kom just när tårtspaden satts i lilleVilds födelsedagstårta, och att mormor och morfar var här.

Gick ut på balkongen, och satte på mej min falskaste lugna moderliga röst.

"Hej gumman, hur är det?!?"

Vad hon ville?
- att jag skulle komma dit, men bara för att annars får inte fästmannen besöka henne.
- säga att alla kläder hon har är flera år gamla och att hon därför fått fyra svarta t-shirts
- säga att hon behöver ha en stereo

Okej. Svar ett: eftersom jag inte vet hur hennes vårdplan ser ut kan jag inte ge besked om ev besök utan att ha pratat med behandlingshemmet och soc först. Vad jag tänkte: jag tänker inte åka dit med den du rökte hasch med dagarna före intagning och därmed riskerade hela skiten.
Svar två: Nu blir jag förbannad. Pappa handlade kläder för tusentals kronor åt dej hela våren, och jag har gjort det i höst. Fundera på var du har gjort av dina grejor, så ska jag se till att du får dom.
Svar tre: Men vi bestämde ju att det var okej att du spelade musiken på din laptop?
"Jamen, jag är trött på det." Prata med din far, sa jag då.

Sen grät jag, mest i smyg eftersom vi ju faktiskt hade födelsedagskalas.

Och kände/känner mej s-k-y-l-d-i-g, trots att jag nu pratat med soc (nejnejnej, det är alldeles för tidigt med besök!!!) och funderat ut att jag kan snacka med mor och far och storebror och kolla om de ställer upp på att vi tillsammans köper en ministereo till henne i födelsedagspresent, hon kan ju få den i förtid.

Vad jag känner: nu har hon egentligen inga riktiga klagomål, så nu måste hon börja uppfinna. Och det väntar några helvetesveckor då hon ska testa personalen på hemmet, upptäcka att de är alldeles för erfarna och kunniga för att gå på ev försök till manipulationer (vilket är sant, de två jag pratat med var mycket klarsynta angående några "standardknep" som andra, typ BUP och soc inte genomskådat på fyra år), och bli tokig flera gånger om.

Och jag blir ju den som får ta skiten. Så är det.

Vad jag är rädd för: att hon sticker. Hon är där frivilligt. Och soc säger att det nog inte finns grund för LVU.

När jag tänker på det orkar jag inte tänka längre.

Mummel om ungdomsglädje...

...och musik.

Min store son har äntligen kommit hem (han har nog sagt tretti gånger att han är så glad att vara hemma. Och kanske tjugo att det är bara idag och imorgon han ska svina sej, sen ska han bli en produktiv och hjälpsam medlem av hushållet. Jo, säkert...) och det blev visst lite förfest här i mitt vardagsrum.

Sammanlagt sex personer, en tjej som drack för mycket och tyckte att jag är jättefin (jag gillar fyllon på så sätt) och därtill två grabbar som kunde spela gitarr. Och sjunga. Och det gjorde dom.

Jag har för lite musik i mitt liv nu. Sen jag fick lov att sluta spela själv har jag liksom tappat lusten.

Jag tänkte förut att jag faktiskt borde unna mej att då och då ligga på soffan och bara lyssna - jag har ju t o m satt ihop en spelningslista med lite easy listening, med allt från Cajsa-Stian och Åsa Jinder till Blue Öyster Cult - varför gör jag det bara inte?

Musiken har varit en så viktig del av mitt liv - kan det vara för att den väcker känslor? Jag menar, jag gråter fortfarande när jag hör nåt som berör mej (som t ex Du måste finnas, Helene Sjöholm, eller Billie Hollidays Strange Fruit), kanske det är så att jag stängt av så förbannat för att orka att jag inte ens vågar lyssna längre?

Ungdomarna (och alla var över tjugo, annars hade jag inte tillåtit att de suttit här, präktigt, va?) drog vidare, och hur det än är fick jag en trevlig kväll. T o m sjöng... Lite Bruce Springsteen, lite gammal Smokie (Needles and pins, det var sista dansen på mellanstadiediscona, det!), lite Beatles - mitt huvud är fortfarande fullt av helt onödiga sångtexter.

Imorgon ska jag lyssna på musik i stället för böcker. Eva Cassidy eller Norah Jones, eller kanske Cornelis eller Monica Zetterlund?

Vågar jag? Vågar jag erkänna för mej själv att jag kapat musiken ur mitt liv därför att den får mej att känna???

Mummel om förträngning och förtvivlan

En sak har jag inte sagt. För att jag inte vill att det ska vara sant, antar jag.

Men: jag måste. Det innebär nämligen en klar illustration av hur det funkar, det här vi kallar vårt liv, jag och min lilla familj.

Dottern åkte dit på drogtestet då hon lades in på hvb-hemmet. Hon hade rökt hasch då hon haft permission helgen före, med sin "fästman". Vad det där var fånigt - att sätta fästman inom citationstecken. De är förlovade. Han är hennes fästman. Och han föll hårt, kan jag säga. Jag trodde ju att han var bra för henne.

Så igår, förutom min stödpersonstjänst, blev det ett varv till med soc och vårdavdelning. Jag kollade, och de har inte testat henne efter hennes permissioner. Vilket alltså innebär att hon kan ha rökt hela tiden. Tror jag det? Ja, det gör jag.

Vad jag menar med illustration är följande:
det mönster jag hittills sett är att hon, såfort hon får chansen/möjligheten att vända sitt liv till nåt postivt, en möjlighet att bryta de destruktiva mönstren, ser hon till att förstöra det. Mycket subtilt. Inget uttalat eller aktivt, utan med den där passiva, icke-väljande strategin som gör det möjligt för henne att alltid kunna lägga ansvaret på nån annan.

Hon visste så väl att hvb-hemmet inte accepterar droger.

Och nu? Inte vet jag. Jag hoppas att hon inte blir utkastad direkt - hon har ingenstans att ta vägen.

Och jag är otroligt ledsen för att vårdavdelningen inte tog hänsyn till mina önskemål när jag bad dom att testa henne efter permissionerna. För sent nu. Kanske de lärt nåt om hur duktiga såna här tjejer är på att mörka sina riktiga känslor?

Mummel om rakblad

Fick just ett samtal från vännen S.
När hon letade efter dotterns cykelnyckel hittade hon rakblad i hennes jacka.
Tösen - snart 12 - hade rispat sej på ena armen.

Mamma S är förstås förtvivlad. Och ringer mej. Bevisligen misslyckad morsa till självskadebarn - jag fick ju inte stopp på det.

Vad säger jag?

Sök hjälp. Kontakta soc omedelbart, de har en särskilt avdelning för barn och ungdomar med problem. S'ätt ner foten - upplys om att det är absolut förbjudet att göra sej själv illa. Att man inte accepterar det, nånsin.

Och att det nu inte finns val: hjälp ska till. Spelar ingen roll om det är jobbigt att prata om vissa saker (också här pappa, faktiskt...), det är dom sakerna som aldrig får bli lämnade ifred länge nog för att få möjlighet att jäsa och explodera.

Det enda råd jag kan ge är egentligen att vännen S ska fortsätta att vara den bra mamma hon är - och lämna sånt hon inte har kunskap och erfarenhet nog att hantera till proffsen.

Jag önskar jag varit tydligare i det. Att jag inte kunde vara mer än mamma, och även om jag är en ansvarstagande sådan innebär inte det att jag klarar av allt. Inte sånt som ligger utanför mina kunskaps- och erfarenhetsbanker.

Psykolog är jag nämligen inte. Och jag har aldrig förut haft ett barn med emotionell instabil personlighetsstörning. Eller om det fortfarande kallas borderline personlighetsstörning.

Inte ens det vet jag.

Mummel om magsjuka - och kärlek

Hemska dagar med liten son som kräktes i skolan, och en Mummelmamma som åkte på en släng också, trots att hon aldrig får magsjuka! Gener. Farsan är likadan. Spytt har jag inte, även om jag gärna velat, men mycket tid har tillbringats på toa...

Alla hjärtans dag blev trots det, eller kanske tack vare, alldeles underbar. Jag och lilleman hemma, med härlig sovmorgon. Och han är alldeles underbar.
"Du får mitt hjärta att brinna", sa han, och "Du är så vacker, mamma!"
På kvällen, vid sovdags, kom han med sin kudde till min säng.
"Men kommer du?", sa jag.
"Ja, det är ju Alla hjärtans natt nu, jag vill gosa lite och visa lite kärlek", sa han...

Det är tur att man har dom, barnen. Den store sonen ringde, och rapporterade från anställningsintervju. Han vill ju inte vara kvar på den Stora Drake i den Stora Stad han är nu, men hade blivit uppringd av konkurrenten och hade liksom inte mage att inte gå på intervju, åtminstone. Så kanske kan han tänka sej en sommar i den Stora Staden iallafall, vilket nog är bra.
Vuxna barn som flyttat hemifrån ska inte flytta hem igen. Upplagt för trubbel...

Min enda dotter fattas mej, och det är ett stort, stort hål nånstans i magen. Jag kommer på mej själv med att tänka på då hon var liten, min lilla persika, med rödblont hår och gräddhy, lockarna som var så svåra att kamma - och som hon skrek!

Sen minns jag när hon färgade det svart. Klippte av det. Håret, alltså. Allt blev svart.

Tiden då hon bodde hos sin far, den som slutade med en månad på sluten avdelning, med otroligt mycket rispande på armarna. Hade jag kunnat fortsätta hålla i om hon inte flyttat?

Jag vet ju att allt eskalerade då hon bodde där, hur otroligt besviken hon blev, trots att vi pratat så mycket om hennes pappa, om hur han är, att hon, om hon skulle bo där, måste acceptera honom och hur han är funtad, inte tro att han skulle ändra sej.

Fast det trodde hon, förstås. Så rasade det sista av idealbilden hon byggt under alla år, av den pappa hon ville ha blev inget kvar. För han är som han är, inte så som hon önskar att han ska vara.

Lilla älskade dotter, jag saknar dej så oerhört och älskar dej ändlöst! Det finns inget annat som kan fylla det där otäcka hålet...

Cirklar som blir samma mummel...

Igår kväll ringde kontaktpersonen från hvb-hemmet.

Det är tufft nu. Negativt. Attityden är välkänd, och inget kommer att ändras så länge dottern inte hittar nån som hon känner förtroende för.

Just nu är hon tydligen inne i sin vidriga tystnad, och då är allt blockerat.

Jag håller mej på distans, och när jag förklarade varför fick jag oförbehållsamt medhåll från kontaktpersonen - och det var skönt. Jag tror jag gör rätt i det. Känner hon inte att det här är hennes grej kommer det att gå åt helvete med alltihop, det är jag säker på.

Annars har vi magsjuka.
Det är inte att rekommendera.

Väldigt typiskt är det också: så fort jag fokuserar på mej själv och min livsnödvändiga fysträning blir jag sjuk...
Undra på att jag skaffat mej nån sorts undermedveten blockering som är så hindersam!

Mummel om skönt ont

Okej.
Jag har ont. Ont som fan. Men det är skönt ont, eftersom det är träningsvärk. Det betyder att mina muskler fungerar, än så länge.

Jag diskuterade saken med min dotter igår, hon hade lite ångest eftersom hennes nya liv kommer att innefatta två träningspass i veckan, och kunde upplysa henne om att det är de första två månaderna som är värst.

Lite orättvist är det - det som tar sån tid att bygga upp förlorar man snabbt, säg på nån veckas sjukdom...

Jag känner hur svagheten brett ut sej, vilket är svårt att hantera. Jag är vinglig som fan, men hoppas att kombinationen jag kör ska ge lite mer stabilitet. Vingligheten märks framförallt när jag kör qi gongprogrammet, vilket är skitirriterande...

Egentligen är det här inlägget ett alldeles utmärkt exempel på hur jag försöker fokusera på trivialiteter istället för att säga det som helt uppslukar mej just nu:
igår överlämnde jag mitt barn till institutionsvård.

Jag lyckades låta bli att gråta. Vi hade bra samtal ända fram till det att soctanterna packat in hennes grejor i bilen, och henne också.
Sen grät jag. När hon åkt. Men jag tänker att det här är hennes chans. Hennes chans att få ett liv, kanske t o m ett lyckligt liv. Och vår chans också, hennes nära och kära som är så inihelvete involverade och som är så rädd för att hon ska göra sej illa, ska ta sitt liv, eller göra nån annan illa...

Så jag fokuserar på mej själv. Min sjukdom - eller snarare att få ofriskheten att begränsa mej så lite som möjligt. Om ett par veckor ska jag vara tillbaka i jobb, stark och motiverad igen.

Och jag har en liten träningskompis, också - den lille är mycket involverad! Det är coolt...