En sak har jag inte sagt. För att jag inte vill att det ska vara sant, antar jag.
Men: jag måste. Det innebär nämligen en klar illustration av hur det funkar, det här vi kallar vårt liv, jag och min lilla familj.
Dottern åkte dit på drogtestet då hon lades in på hvb-hemmet. Hon hade rökt hasch då hon haft permission helgen före, med sin "fästman". Vad det där var fånigt - att sätta fästman inom citationstecken. De är förlovade. Han är hennes fästman. Och han föll hårt, kan jag säga. Jag trodde ju att han var bra för henne.
Så igår, förutom min stödpersonstjänst, blev det ett varv till med soc och vårdavdelning. Jag kollade, och de har inte testat henne efter hennes permissioner. Vilket alltså innebär att hon kan ha rökt hela tiden. Tror jag det? Ja, det gör jag.
Vad jag menar med illustration är följande:
det mönster jag hittills sett är att hon, såfort hon får chansen/möjligheten att vända sitt liv till nåt postivt, en möjlighet att bryta de destruktiva mönstren, ser hon till att förstöra det. Mycket subtilt. Inget uttalat eller aktivt, utan med den där passiva, icke-väljande strategin som gör det möjligt för henne att alltid kunna lägga ansvaret på nån annan.
Hon visste så väl att hvb-hemmet inte accepterar droger.
Och nu? Inte vet jag. Jag hoppas att hon inte blir utkastad direkt - hon har ingenstans att ta vägen.
Och jag är otroligt ledsen för att vårdavdelningen inte tog hänsyn till mina önskemål när jag bad dom att testa henne efter permissionerna. För sent nu. Kanske de lärt nåt om hur duktiga såna här tjejer är på att mörka sina riktiga känslor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar