Fick just ett samtal från vännen S.
När hon letade efter dotterns cykelnyckel hittade hon rakblad i hennes jacka.
Tösen - snart 12 - hade rispat sej på ena armen.
Mamma S är förstås förtvivlad. Och ringer mej. Bevisligen misslyckad morsa till självskadebarn - jag fick ju inte stopp på det.
Vad säger jag?
Sök hjälp. Kontakta soc omedelbart, de har en särskilt avdelning för barn och ungdomar med problem. S'ätt ner foten - upplys om att det är absolut förbjudet att göra sej själv illa. Att man inte accepterar det, nånsin.
Och att det nu inte finns val: hjälp ska till. Spelar ingen roll om det är jobbigt att prata om vissa saker (också här pappa, faktiskt...), det är dom sakerna som aldrig får bli lämnade ifred länge nog för att få möjlighet att jäsa och explodera.
Det enda råd jag kan ge är egentligen att vännen S ska fortsätta att vara den bra mamma hon är - och lämna sånt hon inte har kunskap och erfarenhet nog att hantera till proffsen.
Jag önskar jag varit tydligare i det. Att jag inte kunde vara mer än mamma, och även om jag är en ansvarstagande sådan innebär inte det att jag klarar av allt. Inte sånt som ligger utanför mina kunskaps- och erfarenhetsbanker.
Psykolog är jag nämligen inte. Och jag har aldrig förut haft ett barn med emotionell instabil personlighetsstörning. Eller om det fortfarande kallas borderline personlighetsstörning.
Inte ens det vet jag.
2 kommentarer:
Hej! Jag vet själv hur det var när jag upptäckte att min dotter skar sig o hittade hennes namn skrivet i blod samt att hon skulle ta livet av sig genom att hoppa från ett berg. BUP gjorde inget o nu gör de inte så värst mycket heller. Hon lider oxå av emotionell instabil personlighetsstörning F 60.3 dvs det som tidigare kallades borderline.
Du är ett stort stöd för mig o säkert ett ännum mera stöd till din vän..Vi får kämpa på..
Ha det så bra det bara går!
KRAAAM
Jag blir så förbannad varje gång nån säger "BUP" nuförtiden...
Min vän ringde dem. Fick till svar att personen ifråga skulle återkomma på tisdag och om tösen då uttryckt självmordstankar skulle de ta det från det.
Jag sa som jag sagt från början: fortsätt med soc. De har (här i kommunen) familjecentral, där man också kan få föräldrastöd.
BUP går inte in förrän allt gått för långt. Att nån har börjat rispa eller skära är inte skäl nog. Och där kommer min ilska: man måste ju för sjutton gubbar gå in och mota, direkt! Hjälpa ungarna innan de skadat sej själva alldeles för mycet, försökt ta sitt liv, börjat droga...
Men inte då. Så länge det finns en så kallad ansvarstagande förälder läggs ansvaret också på denne, även om man inte har kunskap om hur störningar ska hanteras. Vilket åtminstone jag inte har.
Nåväl. Jag ska finnas för min vän så mycket jag kan, och för tösen också, om hon låter mej.
Skicka en kommentar