Mummel om skönt ont

Okej.
Jag har ont. Ont som fan. Men det är skönt ont, eftersom det är träningsvärk. Det betyder att mina muskler fungerar, än så länge.

Jag diskuterade saken med min dotter igår, hon hade lite ångest eftersom hennes nya liv kommer att innefatta två träningspass i veckan, och kunde upplysa henne om att det är de första två månaderna som är värst.

Lite orättvist är det - det som tar sån tid att bygga upp förlorar man snabbt, säg på nån veckas sjukdom...

Jag känner hur svagheten brett ut sej, vilket är svårt att hantera. Jag är vinglig som fan, men hoppas att kombinationen jag kör ska ge lite mer stabilitet. Vingligheten märks framförallt när jag kör qi gongprogrammet, vilket är skitirriterande...

Egentligen är det här inlägget ett alldeles utmärkt exempel på hur jag försöker fokusera på trivialiteter istället för att säga det som helt uppslukar mej just nu:
igår överlämnde jag mitt barn till institutionsvård.

Jag lyckades låta bli att gråta. Vi hade bra samtal ända fram till det att soctanterna packat in hennes grejor i bilen, och henne också.
Sen grät jag. När hon åkt. Men jag tänker att det här är hennes chans. Hennes chans att få ett liv, kanske t o m ett lyckligt liv. Och vår chans också, hennes nära och kära som är så inihelvete involverade och som är så rädd för att hon ska göra sej illa, ska ta sitt liv, eller göra nån annan illa...

Så jag fokuserar på mej själv. Min sjukdom - eller snarare att få ofriskheten att begränsa mej så lite som möjligt. Om ett par veckor ska jag vara tillbaka i jobb, stark och motiverad igen.

Och jag har en liten träningskompis, också - den lille är mycket involverad! Det är coolt...