...och musik.
Min store son har äntligen kommit hem (han har nog sagt tretti gånger att han är så glad att vara hemma. Och kanske tjugo att det är bara idag och imorgon han ska svina sej, sen ska han bli en produktiv och hjälpsam medlem av hushållet. Jo, säkert...) och det blev visst lite förfest här i mitt vardagsrum.
Sammanlagt sex personer, en tjej som drack för mycket och tyckte att jag är jättefin (jag gillar fyllon på så sätt) och därtill två grabbar som kunde spela gitarr. Och sjunga. Och det gjorde dom.
Jag har för lite musik i mitt liv nu. Sen jag fick lov att sluta spela själv har jag liksom tappat lusten.
Jag tänkte förut att jag faktiskt borde unna mej att då och då ligga på soffan och bara lyssna - jag har ju t o m satt ihop en spelningslista med lite easy listening, med allt från Cajsa-Stian och Åsa Jinder till Blue Öyster Cult - varför gör jag det bara inte?
Musiken har varit en så viktig del av mitt liv - kan det vara för att den väcker känslor? Jag menar, jag gråter fortfarande när jag hör nåt som berör mej (som t ex Du måste finnas, Helene Sjöholm, eller Billie Hollidays Strange Fruit), kanske det är så att jag stängt av så förbannat för att orka att jag inte ens vågar lyssna längre?
Ungdomarna (och alla var över tjugo, annars hade jag inte tillåtit att de suttit här, präktigt, va?) drog vidare, och hur det än är fick jag en trevlig kväll. T o m sjöng... Lite Bruce Springsteen, lite gammal Smokie (Needles and pins, det var sista dansen på mellanstadiediscona, det!), lite Beatles - mitt huvud är fortfarande fullt av helt onödiga sångtexter.
Imorgon ska jag lyssna på musik i stället för böcker. Eva Cassidy eller Norah Jones, eller kanske Cornelis eller Monica Zetterlund?
Vågar jag? Vågar jag erkänna för mej själv att jag kapat musiken ur mitt liv därför att den får mej att känna???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar