När telefonsamtalet till sist kommer blir det förstås som vanligt.
Skillnaden denna gång var att det kom just när tårtspaden satts i lilleVilds födelsedagstårta, och att mormor och morfar var här.
Gick ut på balkongen, och satte på mej min falskaste lugna moderliga röst.
"Hej gumman, hur är det?!?"
Vad hon ville?
- att jag skulle komma dit, men bara för att annars får inte fästmannen besöka henne.
- säga att alla kläder hon har är flera år gamla och att hon därför fått fyra svarta t-shirts
- säga att hon behöver ha en stereo
Okej. Svar ett: eftersom jag inte vet hur hennes vårdplan ser ut kan jag inte ge besked om ev besök utan att ha pratat med behandlingshemmet och soc först. Vad jag tänkte: jag tänker inte åka dit med den du rökte hasch med dagarna före intagning och därmed riskerade hela skiten.
Svar två: Nu blir jag förbannad. Pappa handlade kläder för tusentals kronor åt dej hela våren, och jag har gjort det i höst. Fundera på var du har gjort av dina grejor, så ska jag se till att du får dom.
Svar tre: Men vi bestämde ju att det var okej att du spelade musiken på din laptop?
"Jamen, jag är trött på det." Prata med din far, sa jag då.
Sen grät jag, mest i smyg eftersom vi ju faktiskt hade födelsedagskalas.
Och kände/känner mej s-k-y-l-d-i-g, trots att jag nu pratat med soc (nejnejnej, det är alldeles för tidigt med besök!!!) och funderat ut att jag kan snacka med mor och far och storebror och kolla om de ställer upp på att vi tillsammans köper en ministereo till henne i födelsedagspresent, hon kan ju få den i förtid.
Vad jag känner: nu har hon egentligen inga riktiga klagomål, så nu måste hon börja uppfinna. Och det väntar några helvetesveckor då hon ska testa personalen på hemmet, upptäcka att de är alldeles för erfarna och kunniga för att gå på ev försök till manipulationer (vilket är sant, de två jag pratat med var mycket klarsynta angående några "standardknep" som andra, typ BUP och soc inte genomskådat på fyra år), och bli tokig flera gånger om.
Och jag blir ju den som får ta skiten. Så är det.
Vad jag är rädd för: att hon sticker. Hon är där frivilligt. Och soc säger att det nog inte finns grund för LVU.
När jag tänker på det orkar jag inte tänka längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar