Misstag att tro på positiva saker

Såhär är det: när det äntligen händer bra saker, sånt som är positivt och framåtriktat och tycks kunna leda till nånting bra för min dotter - så skär hon sej. Eller rispar. Huvudsaken är att hon gör sej illa, och på sjukhus kan hon ju inte komma åt att spara medicin så att hon kan överdosera, men grejor att rispa eller skära med är inte så svårt att få tag på.

Jag plockar av henne gem, häftklamrar, you name it - men det är inte svårt att hitta på nåt annat.

Så är det nu. Igår kväll sms:ade storsonen, han var skitorolig eftersom hon facebookade en massa skit. Jag ringde avdelningen, bad dem titta, och allt var lugnt. Sa de.
Kvällen före hade hon rispat sej, däremot. Efter en jättebra dag med positiva besked och umgänge med fina vänner, för så fungerar det.

Om allt är skit gör hon sej illa, ångesten lättar, säger hon. Av blodet och smärtan, uppenbarligen. Om det är bra gör hon sej också illa, eftersom hon är övertygad om att hon inte förtjänar att må bra och därför måste hon straffa sej själv.

Sjukt va? Jag tycker att det är sjukt. Jag vet att det är sjukt. Det vet hon också, och vi står på samma plats där: ingen av oss förstår varför hon funkar som hon gör eller ens hur. Det är en önskan hon har uttryckt nu på senare tid, hon vill veta vad det är som händer i och med henne, förstå sej på sina känslor och varför de tar sej uttryck i ångest och självdestruktivitet.

När jag pratade med korttidsboendet var jag noga med att påpeka att hur otrevlig hon än kan vara (och det kan hon, lita på det, uschiamej) så har hon aldrig varit våldsam, aldrig vänt sin ångest utåt. Om man kan säga så.
Det var så inihelvete skönt att prata med den där kvinnan, hon var lugn och fin och sa helt rätt saker, att de var vana och inte blev rädda av ångest och blod och panik, att de var vana att de boende var otrevliga och inte tog saker personligt.
Det viktigaste: hon pratade om sen.
Hur det kan bli efter behandlingshemmet. Att kanske min dotter behövde komma och bo hos dem ett tag efter behandlingshemmet, som om det är ett faktum att hon får sin ansökan beviljad (och om jag vore religiös skulle jag tillbringa min tid på knä i bön, det ska ni veta!) och att det är viktigt att tänka minst ett steg vidare.

Så chockartat. Det finns faktiskt människor inom kommunen som försöker se individer, se att de har en framtid och inte bara ett nu. Vi är vana vid att det görs först och tänkes efteråt, när allt gått åt helvete, så denna framåtriktade inställning... Glädje. Chock. Hopp?
Men hon klarar det inte, inte ens det. Det blir för bra, och hon rispar sönder sej igen.
Fy fan så hon ser ut, armar och ben och bröst, magen är ganska ok men ärrad ändå... Vill inte tänka så. Måste vara den som orkar se det bra, det goda, det positiva och bära mitt barn lite lite till även om hon passerat myndighetsdagen...


(Nu gör jag som vanligt, skriver alldeles för långa inlägg för bloggosfären, men det skiter jag i. Min blogg. Min ventil, och där behöver jag spy ur mej. Jag blir aldrig nominerad till bloggawards (vilken grej, förresten....) och det skiter jag också i. Egentligen är väl det här inte en blogg? Jag vet inte reglerna, men det skiter jag ännu en gång i. )

Mummel om stöd

Jag var väldigt nära att kasta telefonen i väggen idag, egentligen förstår jag inte varför jag inte gjorde det - kanske hade det lindrat lite, vem vet?

Det handlar om stöd. Det är otroligt många som frågar om jag har stöd "har du det stöd du behöver?" frågar de, läkare och soc:are och bekanta, och jag tänker har jag det stöd jag behöver?

Jag tänker att egentligen borde jag väl ha det, jag har ett antal nära vänner, jag har tre systrar och mor och far - och där är väl egentligen mitt problem. Ett stort jävla problem. Min mor. Mamma. Och pappa, som en svans därpå höll jag på att säga.

Min mor är så jävla o-stödig man kan önska, om sanningen ska fram. Och i såna här situationer blir det väldigt... Jobbigt. Att vara mamma i en situation där ens barn behöver otroligt mycket stöd sätter minst sagt strålkastare på ens relation med de som ofta kallas "de närmaste".

Kyss mej i röven, säger jag. Närmaste, tillåt mej hånle. Det hörs i tonen då hon ringer, inte fan är det för att stötta eller hjälpa, det är plikt. Det hon känner, och inte ens fattar att hon i princip skriker till mej är att det är henne det är synd om. Synd om eftersom hon måste stå ut med att ha barn, och ok då, barnbarn, som skadar henne så. "Stackars mej" låter hon, "hur kan du göra så här mot mej, orsaka ett sånt lidande" och jag vill kasta telefonen i väggen.

Idag - hörde hon nog det i min röst. Det var ett väldigt kort avsked, inte alls som det brukar, och hon lät ännu värre än vanligt. Och jag skiter i det.

Under åren som gått, under alla de gånger min dotter varit inlagd på sjukhus har min mor och far varit och besökt henne sammanlagt noll (0) gånger.
Om jag säger att min första prioritering är att hålla liv i min unge och i nästa steg försöka hjälpa henne att få ett självständigt liv låter det "men du måste ju förstå att du är mitt barn..." och det gör mej fanimej vansinnig. Det hennes barn behöver är stöd, inte sparkar i magen om att det kanske vore bättre att bryta med dottern, bäst för resten av familjen, jag måste ju tänka på att det inte bara är jobbigt för mej utan det är faktiskt väldigt jobbigt för henne förihelvete. Säger hon inte. Inte förihelvete, men det andra.

Det är inte stöd. Det är motsatsen till stöd. Och pappa står bakom henne, tyst. Jag skakar av ilska över hans feghet, men kommer inte åt den, jag har fått "du vet att jag inte håller med mamma men det kan jag inte säga".

En syster har jag, en riktig syster. De andra - har inte hört av sej på månader. I min familj pratas det inte om det som är svårt, det är "stödet" som erbjuds. En psykiskt sjuk människa accepteras inte i den världen. Vi passar inte in, jag och min konstiga, underliga, underbara lilla familj. Och det skiter jag i.

Mummel om bortovaro

Ibland tar det stopp. Tvärstopp. För mycket av allt, kan man säga.

Lilla ljuset tar kraft - men han ger så mycket också, så det jämnar ut sej. Rolig är han, gudskelov, äkta skratt, äkta glädje är värd hur mycket som helst.

Men annars - fy för fan.

Okej. Så här var det. Jag läste gammal dagbok och rev upp gamla sår, såna jag förträngt.
Det som hände hände pga min orutin när det gällde nätet. Jag trodde att jag hade en helt anonym blogg, att ingen kunde binda den till mej på något vis alls, inga namn, inga åldrar, inga geografiska punkter alls - men hon hittade den, dottern.
Hon hittade den, och berättade för sin soctant om den, och jag fick det slängt i ansiktet vid ett möte. Vilken usel människa jag var som gjorde så, hänga ut mitt barn på nätet...

Jag tror inte att nån annan kunnat hitta den, hon måste ha jobbat hårt. Vad som hände var att jag kände mej... våldtagen. Så totalt jävla utlämnad, bloggen hade varit min säkerhetsventil, ett privat ställe, nånting att spy ur sej känslor i - och så blev det till allmängods. Jag raderade allt samma kväll, flera års bloggande, flera års liv och upplevelser och... Det är som det är. Såhär i efterhand önskar jag att jag kopierat och sparat, det var mycket där som var bra, en hel del fantastiska dagar...

Den dagen hatade jag henne, tror jag. Jag tänkte på allt jag försökt förmedla om personlig integritet under hennes uppväxt, hur jag försökt låta mina barn ha sina privata sfärer - och så gjorde hon så. Hon gjorde det mot mej, tro inget annat, det var under en period då min älskade borderlineunge hatade mej av hela sitt hjärta och gjorde i princip vad som helst för att skada mej (inklusive säga till soc att jag slog henne...), och det var nästan mer än jag kunde klara av.

Några dagar där orkade jag knappt tänka på att det faktiskt var min lilla Loppa som ansträngde sej så hårt för att såra och skada, jag var ursinnig och tillintetgjord, och det tog tid innan jag orkade gå förbi det. Dels för att det var en sån otroligt vidrig upplevelse, dels för att jag fick det i ansiktet vid varje möte, med psykfolk och socfolk, under lång tid.

Jag kollade i boken, och det var inte ens en vecka jag orkade vara så rasande på henne, faktiskt hata det hon gjort mej. Sen var det tillbaka till det vanliga - försöka få nån att hjälpa henne, försöka få henne att överleva, försöka göra allt det jag fortfarande gör idag...

Vi pratade idag om hur det faktiskt känns, jag och min dotter. Vad vi kom fram till? Att det känns som ett ändlöst deja vu, vi har varit med om allting förut, inget är nytt - och vi är båda så rädda, så rädda... För det vi har att gå på är ju de erfarenheter vi har, och hittills har allt gått åt helvete.

Mummel om tidens gång

Imorgon ska jag ta tag i det, bara inte nu.

Idag kom saker upp som jag förträngt så inihelvete, när dottern ville prata om det kunde jag bara inte, halsen var ihopsnörpt av gråt och ångestskrik.

Jag åkte hem och hittade Boken från 2007, och var så ofantligt korkad att jag läste.

Imorgon ska jag skriva det. Men inte nu, för då kanske jag helt enkelt bestämmer mej för att sluta andas och lägger mej ner och dör.

Ska man spara sånt där, egentligen?

Jag vet hur jag tänker: mina barn ska få sej mej nån gång, kanske när jag dör, kanske före det om jag orkar vika ut mej så. Det ska finnas kvar, bitar av mej och mitt liv, mina tankar, hur och ibland t o m varför - men är det fel?

Förr skrevs testamenten där det stod att alla personliga papper skulle brännas när personen ifråga dog. Men om alla de där böckerna ska med får jag inte plats i kistan...

Imorgon. Tillbakablick eller bevis på att helvetet finns och aldrig tar slut, fy tusan.

Mediamisstag

En dag fick jag ta hand om en panikslagen dam i kassakön, hon blev livrädd av löpsedlarna. De s k kvällstidningarnas löpsedlar, förstås. Hon sa att hon inte vågar gå ut eftersom hon tror att hon ska bli överfallen och mördad, eller så.

Nu ska jag försöka ta hand om och lugna en ångestfylld dotter som skrämts upp av den jävla svininfluensan. Baconfebern. Vad man nu vill kalla den.
Alex Schulman har panik och vill inte titta på folk längre, ens.
Hans bror Calle har en lite annan inställning, gudskelov.

Själv anser jag att man förstås bör vaccinera sej. Om det inte redan är försent, förstås. Många är redan smittade, och som de flesta virus är den s k svininfluensan smittsam. Men inte farligare än vilken jävla influensa som helst.

Här anser jag att media har ett otroligt stort ansvar, även om det givetvis är vars och ens uppgift att ta reda på så mycket som går - från pålitliga källor.

Jag har lärt mina barn att inte tro på nånting de hör, ser eller läser utan att kolla. Yrkesskada...

Min dotter är fullkomligt skräckslagen och övertygad om att hon ska dö, eftersom skräckpropaganda är vad som sprids i många medier.
Och jag tycker att det är för jävligt. Så. Då var det sagt.

Förmodligen kommer jag nu att genast slås av baconfebern och dö eftersom jag är inihelvete riskgrupp - men om jag tillhör den lite drygt halva procent som kolar vippen så är det väl så. Ha!

Men låt min stackars skräckslagna unge vara nu, hon och många med henne orkar inte mer. Börja redogöra för alla dem som fått influensan och inte dött. Många, många, många kommer det att bli.
Det är förstås inte intressant för slaskpressen, de överlevande i influensa är inte ett dugg att skriva om... Alldeles för vanligt. Tråkigt, helt enkelt.
Lika lite intressant som att miljoner dör av malaria varje år. Eller aids. Det är ju långt borta, och de andra.

Inte vi.

Misstag att slappna av

Jag tänkte igår att söndag, det blir en bra dag. Mitt solsken kommer och avleder det mesta, en doft av normalitet kommer iallafall att lägga sej över Mummelhemmet - men inte är det så.

Vaknar med ångest. Ångest just för att den lille ska komma, ångest för att jag inte vet hur jag ska orka, hinna, räcka till...

Det är konstigt hur man funkar, egentligen.

Mummel om luckor

Krisreaktion är ett intressant ord. Det är vad jag har, enligt läkarens intyg.
Lite mer idag än igår, kanske, och kanske ännu mera imorgon, vem vet.

Idag: ändrad vårdgrad, så dottern ville ut och fika, till stamstället och träffa de vänner som med stor sannolikhet var där - någon är alltid där.
Ok, sa jag, hur ska vi göra? Vill du vara ensam, ska jag följa med, hur vill du ha det?

Vet inte, säger hon, för det gör hon alltid. Inget vet hon längre, och inget har hon vetat under en alldeles för lång tid.

Åker till hennes lägenhet och tar med en del saker, och försöker att ignorera all ångest som sitter i väggarna där, den går inte att skura bort hur jag än försöker, och sen till sjukhuset. Hon är fin, sminkad och stylad i nyfärgat hår, och verkar - ja, hur? Ganska lugn? Inga skakningar, i alla fall. Men hon vill ha panikpiller med, och jag pratar med personalen innan vi åker, så som jag sagt till henne att jag ska: de måste hålla koll på henne då hon kommer tillbaka. Om det blir trevligt, om hon mår bra så kommer tankarna om att hon inte förtjänar det, och då skär hon sej.

Så var det förra gången hon låg inlagd, och många gånger före det. Jag vet, hon vet, och hon protesterar inte emot att jag pratar med personalen.

Kommer till fiket, och pratar med ägaren lite, lite strunt - här är min första lucka, inte minns jag vad jag sa eller hörde, jag såg bara henne, letade tecken. Beställer. Hittar bord. På fem minuter har vi blivit tre, sen kommer flera, och hon säger att jag kan åka en stund, hon ska ringa.

På väg träffar jag en f d kollega och stannar för en pratstund. Då kommer hon och sätter sej, benet har börjat röra sej sådär nervöst, hon kan inte sitta stilla och jag frågar om vi ska åka tillbaka.

Det ska vi. Två timmar pallade hon.

Nu sitter jag och försöker minnas vad jag gjort efter det. Har jag ätit? Vad mer?

Jag vet inte. Och mina fyra nya böcker som jag fick igår ligger kvar i sina paket, inte kan jag läsa, det går inte.

Krisreaktion. Så är det. Luckorna är läskiga, och jag är rädd för veckan som kommer, då måste jag orka mer, det är sjuåringsaktiviteter och skola och ...

På något vis måste jag klara av att låtsas normalitet, det finns inget att välja på alls.

Mummel om läkare

Jag har ett hatkärleksförhållande till läkare, det erkänner jag gärna.

Några av de största idioter jag nånsin träffat har varit läkare, okänsliga idioter, utan någon som helst insikt i människor och känslor och... Ja, ni vet. Eller de som varit i vårdsvängen nån gång vet. Det finns läkare som är så mightier than thou, så inihelvete fulla av sin egen märkvärdighet att de inte ser att de har en människa framför sej, de ser ett symtom. Eller kanske flera.

Sen har vi de där typerna som aldrig i livet hellre döden erkänner att det faktiskt finns saker som de inte vet nåt om, trots att det handlar om medicin. I stället för att säga nånting i stil med "just det här kan jag inte så mycket om så det måste jag kolla" snackar de en massa skit och vägrar att erkänna att det finns saker de inte kan på sina fem fingrar. Jag menar - det finns väl ingen människa som kan minnas allt??? Under mina utbildningsår insåg jag att den viktigaste kunskapen man får med sej från de så kallade högre studierna är var man hittar den information man behöver eftersom det faktiskt inte går att minnas allt man "lär"...

Sen har vi de där totalsomatiska typerna, de som vägrar se att människan är en helhet, kropp och själ och ande, somatik och psyke i en salig och kanske t o m omöjlig att förklara blandning... De är ganska jobbiga att ha att göra med för nån som har ständig smärta, vill jag lova...

Vad jag egentligen vill komma till, men undviker för att det är lite genant, faktiskt, är att jag i ganska många dagar haft ångest inför ett läkarbesök. Jag, tro´t den som vill, undviker läkarbesök i så hög grad jag nånsin kan, och när jag tvingas boka en tid kräver jag att få träffa en läkare jag träffat förut, en som jag har en relation till och som vet vad jag har för problem.
Orsaken är enkel, även om det tog lite tid för mej att komma fram till den: jag orkar inte sitta och dra tio års sjukdomshistoria för en AT-läkare som inte haft tid eller besvärat sej med att titta i journalen innan jag kommer in...

Nu stod jag s a s med rumpan bar: min första läkare, livräddarläkaren som skickade mej på rehab och, i o f s slumpmässigt, kastade mindfulness och mental träning i min väg, försvann in i forskning för ett antal år sen. Nästa läkare, också fantastisk på så sätt att han betraktade patienter som hela människor, inte separata symtom, bytte arbetsplats, den otrogne jäveln... Den senaste, som jag också fick en jättebra relation med, är långtidssjukskriven.
När jag senast skulle förnya mina recept fick jag nej - och ett mejl med "boka tid, ta med utdrag ur apoteksregistret" och det blev skitjobbigt. Dels för att jag behöver medicinerna för att klara mitt liv, dels för att jag började katastroftänka direkt: tänk om de anser att jag är beroende, inte ska ha medicin, att jag ska klara mej utan, då kan jag inte jobba, inte ta hand om ungen, inte finnas för de andra, inte göra annat än att ha ontontont och kanske gå från att se mej som ofrisk till att bli sjuk och sitta hemma och stirra på väggarna och då går det riktigt åt helvete jag måste kunna jobba och....

Jag nästan grät på vägen dit, men det beror förstås på att jag är extra störd just nu och därtill har extra mycket smärtor eftersom jag mår så dåligt psykiskt, är stressad och spänd, stunden i väntrummet var som helvetets förgård, och nu känner jag mej ännu mer som en idiot...

Vilken jävla tur! Vilken fantastisk människa, underbar läkare, kunnig och öppen och... Superlativ och superlativ och superlativ.
Jag känner mej nästan välsignad. En läkare som inte bara tror på att människan är en helhet, han utbildar andra i det...

Så nu blir det ny magnetröntgen och lite medicindiskussioner. Han föreslår morfinplåster istället för alla piller, och troligen har han väldigt rätt. Men: jag har nån sorts psykologisk tröskel som gör det skitsvårt för mej att tänka att jag ska gå på morfin... Jag vet att det är fånigt, att de mediciner jag tar nu ju omvandlas till morfin i kroppen, same same - but different, trots det.

Jag får jobba på det. Tänka att det ju faktiskt skulle vara otroligt skönt att slippa en stor del av pillerransonen dagligen...

Tänk om fler läkare vore sådär. Såg hela människan. Bar sej åt som om just den här människan, som just nu sitter i stolen där, spelar stor roll.
Jag skattar mej lycklig, och skrattar åt min onödiga oro. En sak mindre att ha ångest för!

Misstag att tro på framtiden?

Hela tiden säger jag: Du ska ha ett liv, du ska jobba, vara självständig, klara av att göra det du vill och också det du måste, en dag ska du det...

Jag säger det jag måste tro, nämligen. Så är det.

På natten, när jag inte kan sova, tänker jag förstås annorlunda. Då ser jag hennes död, den som är så fruktansvärt nära vissa sekunder, att hennes liv skulle kunna ta slut vilken dag som helst, att hon inte hinner, eller vill, larma nästa gång.

Första samtalet med utredarna avklarat. De ska döma henne. Jo, visst känns det så. Döma: liv eller död. En chans eller rakt ut i mörkret.

Jag hade med en bunt papper åt dem, ett behandlingshem som är inriktat på just borderline och psykoser, med beskrivning av verksamhet och referenser och hela skiten - och hon tog emot, handläggaren, det är väl alltid något?
Det är för att ni ska se vad jag anser att hon behöver, vad hon själv anser att hon behöver, sa jag, och grät faktiskt inte alls mycket. Bara när det blev tal om tid. Tiden är... Ja, fienden, helt enkelt.

Fyra månader kan de ta på sej, enligt lag. Inom fyra månader ska utredningen vara klar. Problem: hon kan inte vara inlagd på en akutpsykavdelning i fyra månader. Hon kan inte vara hemma. Hon vågar inte ens gå in i sin lägenhet längre, så ångestladdad har den blivit.

Egentligen tänkte jag vara lite positiv, tänka att det ju faktiskt har gått lite fort nu, de har satt fart med utredningen, det händer ju för fan nånting - men det går inte riktigt bra, faktiskt. Jag satt ju där bredvid henne, såg hur hon blev mer och mer hispig, skakig, nervös, nånting under mötets lopp. Hennes skräck strålar ut ur henne, hennes uppgivenhet gör mej skräckslagen, men jag är den som måste vara stark nu, finnas som hennes ankare och trygghet och...

Mamma. Hennes mamma måste jag vara, den enda vuxna hon faktiskt litar på, just nu. Fy fan. Den tyngden är mer än jag orkar bära, och ändå bär jag på, ett steg i taget, en dag i taget.

Mummel om bebisar

Läser Sannas blogg och kan förstås inte låta bli att minnas, vilken mamma kan det? Om det är nåt man aldrig tröttnar på så är det att prata förlossningar...

När nummer ett kom var jag 20 år, och rädd. Nog läste jag allt jag kom över om förlossningar, men hur mycket hjälpte det när det väl var dags? Det blir ju som det blir, och inte som det beskrivs i böckerna...
Fort gick det, för fort, jag visste inget annat än att det gjorde mer ont än jag nånsin trott att en människa kan överleva, och när sen rummet fylldes av människor som pratade om att fosterljuden gått ner, att bebisen måste ut, på en gång - då blev det konstigt. Eller konstigt, jag förstod inte vad som hände förutom att det inte var en sekunds uppehåll mellan värkarna och att jag var rätt säker på att jag skulle dö. När de stack hål på hinnorna... Ja, om det hade varit illa innan blev det en obruten smärta efter det.
Det hela avslutades med sugklocka, och den upplevelsen unnar jag inte min värsta fiende. Satans ont gjorde det, värre än nånting dittills, men ut kom han, den lille, och levde gjorde han också.

Tyvärr är den förlossningen inget trevligt minne alls, och det kändes som om de sydde i timmar efteråt, det stod inte ens hur många stygn de sydde, bara att det var både utvändigt och invändigt. Men jag hade en liten liten unge på mitt bröst, och han var perfekt. Att jag sen inte kunde sitta normalt på ett halvår var gudskelov nåt jag inte visste just då...

Nummer två var som en annan värld. Efter sonens födelse var jag om möjligt ännu räddare inför den gången, men denna lilla människa hade inte riktigt lika bråttom. Fort gick det då också, men jag fick uppleva det jag läst i böckerna, vattnet som gick, den gradvisa intensifieringen av sammandragningarna - och på tre krystvärkar var hon ute, mitt lilla persikofjun. Noll stygn. Bara bebisnjutning efteråt, jag kände mej som om jag kunnat få en unge till direkt.

Och så lille sladdisen. En perfekt förlossning, om nåt sånt finns. Visserligen hade jag värkar hela dagen, men de kom sisådär två gånger i timmen, ordentliga saker men helt hanterbara med tankemakt ("tänk kraft, inte värk"), höftrullningar och ett berg av småtvätt jag sparat för att kunna stryka...
Sent på eftermiddagen kände jag att det började närma sej, ringde BB och kollade, och blev tillsagd att ta en dusch - det var ju så glest mellan värkarna. När jag fått av mej kläderna kände jag hur ungen sjönk, och sen drog det igång...
Kom till sjukhuset och sa att snart skulle jag föda barn. Efter snabb undersökning blev jag lite oense med barnmorskan, hon ville att jag skulle lägga mej ner så att de kunde göra en ctg-kurva, och jag vägrade. Uppe och gå, enda sättet. Och efter en liten stund kände jag att nu, nu är det dags, ringde på barnmorskan och sa att nu, nu skulle jag föda - och hon sa att de inte undersökte så tätt. "Nähä", sa jag, "men jag ska föda nu!"
Och så kom han, den lille tog nog fyra krystvärkar på sej. Barnmorskan var lite i chock, hon hade tänkt sej att jag skulle träffa en läkare och lite sånt krafs innan det var dags, och så fick hon ta emot en liten liten kille istället.
Han föddes förresten i hela hinnor, segerhuva över hela kroppen! När han var halvvägs ute körde barnmorskan in ett finger i munnen på honom för att få hål på hinnorna, lite kuriös kuriosa.
Den förlossningen minns jag som kraft, inte smärta. Kraft och glädje, det var en sån fantastisk upplevelse att få, och jag kommer att vara tacksam i hela mitt liv.

Att ta fram de där minnena är härligt. Jag har förstås mina böcker kvar, de där som jag skrev i precis innan och precis efteråt, så jag kan fräscha upp minnena när jag vill. Och det vill jag. Att föda mina barn är utan tvivel höjdpunkterna i livet, och dyrbara, dyrbara minnen.