Läser Sannas blogg och kan förstås inte låta bli att minnas, vilken mamma kan det? Om det är nåt man aldrig tröttnar på så är det att prata förlossningar...
När nummer ett kom var jag 20 år, och rädd. Nog läste jag allt jag kom över om förlossningar, men hur mycket hjälpte det när det väl var dags? Det blir ju som det blir, och inte som det beskrivs i böckerna...
Fort gick det, för fort, jag visste inget annat än att det gjorde mer ont än jag nånsin trott att en människa kan överleva, och när sen rummet fylldes av människor som pratade om att fosterljuden gått ner, att bebisen måste ut, på en gång - då blev det konstigt. Eller konstigt, jag förstod inte vad som hände förutom att det inte var en sekunds uppehåll mellan värkarna och att jag var rätt säker på att jag skulle dö. När de stack hål på hinnorna... Ja, om det hade varit illa innan blev det en obruten smärta efter det.
Det hela avslutades med sugklocka, och den upplevelsen unnar jag inte min värsta fiende. Satans ont gjorde det, värre än nånting dittills, men ut kom han, den lille, och levde gjorde han också.
Tyvärr är den förlossningen inget trevligt minne alls, och det kändes som om de sydde i timmar efteråt, det stod inte ens hur många stygn de sydde, bara att det var både utvändigt och invändigt. Men jag hade en liten liten unge på mitt bröst, och han var perfekt. Att jag sen inte kunde sitta normalt på ett halvår var gudskelov nåt jag inte visste just då...
Nummer två var som en annan värld. Efter sonens födelse var jag om möjligt ännu räddare inför den gången, men denna lilla människa hade inte riktigt lika bråttom. Fort gick det då också, men jag fick uppleva det jag läst i böckerna, vattnet som gick, den gradvisa intensifieringen av sammandragningarna - och på tre krystvärkar var hon ute, mitt lilla persikofjun. Noll stygn. Bara bebisnjutning efteråt, jag kände mej som om jag kunnat få en unge till direkt.
Och så lille sladdisen. En perfekt förlossning, om nåt sånt finns. Visserligen hade jag värkar hela dagen, men de kom sisådär två gånger i timmen, ordentliga saker men helt hanterbara med tankemakt ("tänk kraft, inte värk"), höftrullningar och ett berg av småtvätt jag sparat för att kunna stryka...
Sent på eftermiddagen kände jag att det började närma sej, ringde BB och kollade, och blev tillsagd att ta en dusch - det var ju så glest mellan värkarna. När jag fått av mej kläderna kände jag hur ungen sjönk, och sen drog det igång...
Kom till sjukhuset och sa att snart skulle jag föda barn. Efter snabb undersökning blev jag lite oense med barnmorskan, hon ville att jag skulle lägga mej ner så att de kunde göra en ctg-kurva, och jag vägrade. Uppe och gå, enda sättet. Och efter en liten stund kände jag att nu, nu är det dags, ringde på barnmorskan och sa att nu, nu skulle jag föda - och hon sa att de inte undersökte så tätt. "Nähä", sa jag, "men jag ska föda nu!"
Och så kom han, den lille tog nog fyra krystvärkar på sej. Barnmorskan var lite i chock, hon hade tänkt sej att jag skulle träffa en läkare och lite sånt krafs innan det var dags, och så fick hon ta emot en liten liten kille istället.
Han föddes förresten i hela hinnor, segerhuva över hela kroppen! När han var halvvägs ute körde barnmorskan in ett finger i munnen på honom för att få hål på hinnorna, lite kuriös kuriosa.
Den förlossningen minns jag som kraft, inte smärta. Kraft och glädje, det var en sån fantastisk upplevelse att få, och jag kommer att vara tacksam i hela mitt liv.
Att ta fram de där minnena är härligt. Jag har förstås mina böcker kvar, de där som jag skrev i precis innan och precis efteråt, så jag kan fräscha upp minnena när jag vill. Och det vill jag. Att föda mina barn är utan tvivel höjdpunkterna i livet, och dyrbara, dyrbara minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar