Mummel om luckor

Krisreaktion är ett intressant ord. Det är vad jag har, enligt läkarens intyg.
Lite mer idag än igår, kanske, och kanske ännu mera imorgon, vem vet.

Idag: ändrad vårdgrad, så dottern ville ut och fika, till stamstället och träffa de vänner som med stor sannolikhet var där - någon är alltid där.
Ok, sa jag, hur ska vi göra? Vill du vara ensam, ska jag följa med, hur vill du ha det?

Vet inte, säger hon, för det gör hon alltid. Inget vet hon längre, och inget har hon vetat under en alldeles för lång tid.

Åker till hennes lägenhet och tar med en del saker, och försöker att ignorera all ångest som sitter i väggarna där, den går inte att skura bort hur jag än försöker, och sen till sjukhuset. Hon är fin, sminkad och stylad i nyfärgat hår, och verkar - ja, hur? Ganska lugn? Inga skakningar, i alla fall. Men hon vill ha panikpiller med, och jag pratar med personalen innan vi åker, så som jag sagt till henne att jag ska: de måste hålla koll på henne då hon kommer tillbaka. Om det blir trevligt, om hon mår bra så kommer tankarna om att hon inte förtjänar det, och då skär hon sej.

Så var det förra gången hon låg inlagd, och många gånger före det. Jag vet, hon vet, och hon protesterar inte emot att jag pratar med personalen.

Kommer till fiket, och pratar med ägaren lite, lite strunt - här är min första lucka, inte minns jag vad jag sa eller hörde, jag såg bara henne, letade tecken. Beställer. Hittar bord. På fem minuter har vi blivit tre, sen kommer flera, och hon säger att jag kan åka en stund, hon ska ringa.

På väg träffar jag en f d kollega och stannar för en pratstund. Då kommer hon och sätter sej, benet har börjat röra sej sådär nervöst, hon kan inte sitta stilla och jag frågar om vi ska åka tillbaka.

Det ska vi. Två timmar pallade hon.

Nu sitter jag och försöker minnas vad jag gjort efter det. Har jag ätit? Vad mer?

Jag vet inte. Och mina fyra nya böcker som jag fick igår ligger kvar i sina paket, inte kan jag läsa, det går inte.

Krisreaktion. Så är det. Luckorna är läskiga, och jag är rädd för veckan som kommer, då måste jag orka mer, det är sjuåringsaktiviteter och skola och ...

På något vis måste jag klara av att låtsas normalitet, det finns inget att välja på alls.