Mummel om balans

Nu är jag där igen. Vid balans. Eller brist på, snarare.

Det var fan så längesen jag hade nån balans i livet. För min egen del.
Tittar man på det utifrån har det nog sett rätt bra ut - familj, jobb, struktur, blablabla.

Men hela tiden den här bristen på balans, i mej. Allt drogs förstås till sin spets när jag blev sjuk och allt liksom föll isär - då visade det sej att allt är yta, allt är egentligen inget annat än illusion, man bygger upp idéer om sej själv, roller som man kallar "jag", och sen är de inte där längre.

Allt får göras om. Byggas om, eller upp. Vad det nu är. I såna lägen inser man hur skört allt är, hur lite som krävs för att det man tror är verkligt och sant ska rasa som det sandslott det är.

På nåt underligt sätt är det så att vetskapen om att allt är illusion, allt kan ändras på ett ögonblick, inget är beständigt, allt det där, gör det lättare. Om man kan få sej själv att känna sej trygg med vetskapen. Känna sej trygg med att det enda som är beständigt är att allt förändras.

Balansen... Så: den måste börja inifrån, förstås. Så länge jag inte känner mej säker i mej själv, trygg i mej själv, är allt annat gungfly. Och det gör jag förstås inte nu...

På nåt vis tror man ju alltid att inget händer en själv: mina barn ska växa upp och bli lyckliga och friska, jag ska hitta Mannen I Mitt Liv och leva lycklig i alla mina dagar, jag ska vara frisk... Och så blir det inte så, eftersom ingen enda människa går genom livet utan att nånting negativt händer.

Vi kallar det gärna livskris har jag märkt. Vilket det också är. Egentligen är jag övertygad om att utveckling är ett bättre ord, men det är väl för att jag har mina övertygelser om vad livet är. Eller varför jag är här.

Nu tänker jag ofta: vad är det jag inte ser? Vad är det jag inte kan lära mej, varför går det i cirkel, varför händer ungefär samma sak med jämna mellanrum, varför kan jag bara inte fatta vad det är som är min uppgift i det här livet???

Jag vet inte.... Kanske kommer den tiden nu, när jag kan ge mej själv tid till eftertanke. Det är stor skillnad på att vara helt ensam med två barn och att ha en liten varannan vecka. Det ger tid, och det ger också egentid. Vilket jag aldrig har haft.

En gång rymde jag visserligen. Efter skilsmässan, då de stora var fem och åtta, då rymde jag min väg, en hel vecka på en medelhavsö. Det drömmer jag om ibland, än idag, så lång tid efteråt. Hur jag vaknade tidigt, förstås, och gick till stranden, övergiven, ingen annan turist på semester vaknade så tidigt. Jag hade den för mej själv i timmar. En massa ljudböcker hade jag, och jag pluggade in lurarna och var sen ifred. Det drömmer jag om... Främmande strand, främmande land, ingen som känner mej, ifred...

Måste ge mej själv tid. Tid, och så förlåtelse. Förlåta mej själv för att jag inte lyckats leva det liv jag trodde jag skulle leva, men gjort så gott jag kunnat med det liv jag levt.