Ååååkej...
Kanske tarmvred. Men uppenbarligen ser det rätt bra ut, hon har fått dricka kontras, som tydligen tagit sej igenom. Så då är väl allt bra.
Jag fick en panikattack till: hur/vad ska jag säga till dottern?
Hon är helt oberäknelig i sina reaktioner, det vet jag ju. Så om jag inte ringer och berättar om mormor kan hon bli skitförbannad för det. Och om jag ringer och berättar om mormor kan hon bli skitförbannad för det.
Jag ringde avdelningen och bad om råd, och rådet jag fick var: vänta till eftermiddagen då hon börjar bli talbar, och berätta vad som hänt. Så då gör jag det.
Just nu behöver jag folk som berättar för mej vad jag ska göra. Jag vill inte ta beslut. Vill inte vara ansvarig. Jag vill vila. Kropp och själ. Vila, för att sedan kunna ta tag i, ta itu med, bli mitt vanliga effektiva duktiga kompetenta jag...
Plats för skratt.
Tänk att den masken hållit så länge!
Nu ska jag ta fram mina cd med mindfulnessträning och ta itu med åtminstone mej själv. Ge mej själv möjligheten att hålla ihop ett tag till. Trots att det är svårt. Omöjligt???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar