Jag har haft en död period vad gäller uttryck.
Nu tvingar jag mej att använda det som är mitt sätt att bearbeta, att vrida, vända och se från olika håll.
Jag skriver igen.
Kanske är det helt enkelt så att jag var tvungen att ta ett break från det vanliga pensionärsträffs- och katt-i-trädlokaltidningsskrivandet?
När jag skriver - i mina svarta böcker med svarta pennor, helst filtspets vilket kräver rätt tjockt papper för annars blöder det igenom - kan jag skriva vad som helst. Det är nämligen inte så att jag är ute efter Sanningen. Det är ventilerandet som är grejen, att få skiten ut ur huvuvdet så att det inte studsar runt därinne och övertygar mej om saker som är alldeles uppåt väggarna.
Förstås är det en risk - att lämna ut sina djupaste tankar, känslor, på papper, i en bok som i princip vem som helst kan få tag på och läsa, det är en risk. Folk kan ju faktiskt tro att det jag skriver är Sant. Inte fatta att det är mitt sätt att få möjlighet att se alternativen, svart på vitt.
En gång läste nån en av mina böcker. Det var.... Vidrigt. Förlåter jag aldrig. En sån kränkning. Jag hoppas att jag slipper uppleva det igen.
En hel kartong finns det på vinden, och vissa av dom är mycket mycket viktiga just nu. Dom jag skrev i 17-18 årsåldern. Det ger en möjlighet att få viss ökad förståelse för vad som händer med min älskade dotter, även om hennes situation och hennes upplevelser och känslor är skruvade gånger hundra, eller så. Jag var normalstörd. Hon är mycket mer än så.
Idag snöar det.
Jag har alltså lagat cykeln i onödan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar