Jag ska erkänna nåt.
Det började som ett sätt att få tillgång till en dejtingsajt eftersom skvallret gått om nån som reggat sej och ljög som fan. Typ tio år yngre än sin riktiga ålder, etniskt ursprung som inte hade nåt med verkligheten att göra och...
Jaja. Spela roll.
Men: jag registrerade mej. Med den mest avvisande presentation som tänkas kan, ska sägas, eftersom det sista jag behöver är ännu en person som komplicerar mitt liv.
Nu har jag upptäckt nåt. Att det faktiskt skulle kännas ganska bra med en nätflört. En tid av lära känna en annan människa utan att behöva bygga murar. På avstånd, helt enkelt.
Vad som sen händer är ju egalt. Kanske hittar man gemensam grund för nån sorts relation, vänskap eller flört, bara en människa till en annan. En vuxen människa till en annan.
Det saknar jag, nämligen.
Men jag tänker fan inte betala tusentals kronor för att kunna läsa/svara/titta!!! Saken är alltså dödfödd - men att tanken började gro är nog positivt.
Chefen ringde just. För att kolla läget bara. Och undra om jag inte kunde tänka mej att få ihop en liten artikel ändå, en som legat på jäsning ett tag och dog - trodde jag - i o m min sjukskrivning.
Också den tanken känns positiv Att skriva, i lugn och ro, en rolig liten grej (eller liten, det är ett uppslag) som jag kan lägga tid och kraft på, när jag vill.
Jag har två veckor på mej. Det ska nog gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar