Mummel om mönster

Nu
är vi där igen.

Hon har slutat ta medicin. Slutat gå till psyk. Slutat svara när hennes stödperson ringer. Slutat släppa in stödteamet.

Och nu får hennes handläggare order om att kasta ut henne från lägenheten.

Jag säger: Har ni pratat med psyk? och det har de förstås inte, och jag vet inte vad jag ska göra.

Det är inte det att jag inte vet vad som ska hända, det här har jag genomlevt gång på gång under många år nu. In i självdestruktiviteten, så djupt att hon för sej själv kan rättfärdiga att hon gör sej illa, eller ännu mer illa menar jag förstås.

Och vad skulle beslutsfattarna på soc säga om hon nu lyckas ta död på sej i förtvivlan, att det ju inte var meningen men man måste ju följa de regler som finns för vad-det-nu-är, fuck att reglerna är gjorda för normalstörda och inte för bipolära med borderline och nån sorts förändring i lillhjärnan som ingen har förklarat för henne och klaffläckage i hjärtat som skrämmer skiten ur henne men som hon inte får kolla nån gång per år för att det inte är "farligt" och....

Jag orkar fan inte. Men kommer, givetvis, att fortsätta lik förbannat.

Trots att hon inte vill prata med mej nu. För att jag inte lägger mej platt sådär som borderlineare vill att världen ska.

Just nu är jag Satan. Det är inte bra. Kanske kommer hon att se mej som en av de goda igen, men det ska man inte ge sej fan på. Jag kan nämligen inte lägga mej platt, jag måste fortsätta att försöka stötta henne att bli en självständig människa, oberoende, inte i klorna på jävla socialen som med sina stelbenta regler gjorda för friska människor är på väg att bidra till mitt barns död.