Oerhörda misstag utan ansvariga

Nån som minns det här?
Jag kan redovisa resultatet nu.

Såhär ligger det till:
Eftersom de beviljade åtgärderna inte fungerar dras de in.

I praktiken innebär det följande:
Min dotter får två veckor på sej att utrymma och städa lägenheten, sen står hon på gatan.

"Men", säger jag, "men, men, men.... Vad ska hon göra, var ska hon bo?"

"Hon får kolla med kompisar, det finns ju en ansökan om skyddad boende men handläggaren är på semester så det vet vi inte hur det ligger till med".

"Men", säger jag igen, "men men men men men.... Menar ni att ni ställer henne på gatan och inte har nåt ansvar?"

"Ja", svarar den där mellanchefen som kallats in eftersom jag blev förbannad när handläggaren bara hänvisade till att hon lydde order och krävde att ordergivaren själv skulle infinna sej.

Mera menmenmen. Och så frågar jag om det verkligen är sant. Och det är det. De har gjort vad de kunnat, anser de, satt in det bistånd de kunnat och det har ju inte fungerat så nu dras det in. Lägenhet, stödteam, larm, hela kitet. Två veckor. Och ansvarig är Någon Annan. Psyk, kanske. Eller LSS. Någon Annan bara, inte dom.

Jag förstummas och bara gråter och försöker få fatt på människorna bakom tjänstemännen, försöker säga att det är ju för fan mitt barns liv det gäller och då säger han:
"En del hamnar mellan stolarna, din dotter är en av dom. Det är tråkigt, men så är det. Vi följer våra regler."

Och handläggaren:
"Du ska veta att ni inte är ensamma om att vara i den här situationen".

Är det en tröst? Och i så fall: för vem?
Jag tänker: De måste skydda sej, de måste låtsas som om det inte är riktiga människor de har att göra med, de måste rättfärdiga sej genom att säga att de har skyldigheter gentemot hyresbolaget eller reglerna eller vad fan som helst för annars skulle de vara tvungna att inse att de kanske just fällt dödsdomen över min dotter.

"Du kan ju inte lägga ansvaret på mej", säger handläggaren, hon som har varit med hela tiden och var med om att skriva ut ungen från behandlingshemmet och placera henne i en lägenhet, ensam.

Kan jag inte? Just watch me. Men mest, allra mest, lägger jag ansvaret på mellanchefen, han som höjde rösten, vek undan med blicken, var spydig - testade alla härskarmetoder han kunde komma på i mötet med den förtvivlade mammatrasan som inte har en aning om vad hon ska göra nu.

Vad var det jag sa känns inte ok. Inte alls. Även om det nu råkar vara så.

Kanske dör jag också.