En minut i taget överlever man, men det är fan inte roligt.
Stress överallt. Jobbet är för jävligt just nu, vi är tre-fyra personer för lite för att kunna göra en ens ok produkt, varje dag går jag hem med en klump i halsen och en tung känsla i magen, allt skulle ha kunnat göras så mycket bättre om det bara fanns tid...
Tid finnes icke. Och på sätt och vis är det bra, om man tänker efter. För man hinner inte fundera värst mycket på nånting.
Och så förhandlingarna, löneförhandlingar ovanpå allt. Är jag bra? Kommer jag att kunna ta tillvara medlemmarnas intressen, orka stå emot Företaget?
Måste man så måste man och det är alltid lättare att hjälpa andra än sej själv. Så jag hjälper andra. Det är vad jag gör.
Och barnen? Ingenting. En minut i taget. Rädsla. Hoppar högt av varje telefonsignal, är det ett skyddat samtal är jag på en sekund i fight-or-flight läge, och än så länge vinner fight.
Faktiskt.
3 kommentarer:
Lämnar ett avtryck så att du vet att jag följer dig. Det är tung läsning.
Facklig företrädare också? Så typiskt att vi som har fullt upp med våra liv tar ett sånt uppdrag också... Kanske för att man för en stund får byta roll i livet, inte bara vara nedtyngd av sitt eget ok?
Styrkekramar till dig..
Pok
Mallasönderstressadbralla
Systerkär: ja, det var ett mycket medvetet beslut att tacka ja till en förtroendepost... Allt stagnerade. Ingen utsikt till utveckling nånstans.
Då - måste man skapa sin egen!
Hur det sen går... Det visar sej.
Linda och Malla: ni är värdefullast. Tack för era ord. De lyfter, de också...
Skicka en kommentar