Jag är en mittemellan just nu, mittemellanmamma, och därför blir jag fantastiskt road av sådant här.
När den där som är 22 föddes var jag skiträdd för att göra fel, sprang på BVC minst en gång i veckan och vägde och mätte och sög i mej allt "experterna" sa, för jag skulle ju bli den perfekta mamman, jajamen.
Nummer två, knappt tre år senare, var jag lite mer avslappnad med. Kanske därför att den där jävla BVC-experten bevisligen haft så fel, så fel vid ett antal tillfällen, iallafall rände jag inte där lika ofta då.
Med nummer tre... Ja, han fick vara som han var, så länge ungen såg ut att må bra ansåg jag att allt var bra. Jag födde honom på nolltid, förlossningen var en total kraftupplevelse, en lyckokick, och sen talade jag om att jag inte tänkte åka hem förrän amningen var igång ordentligt.
"Men du som är trebarnsmamma kan väl åka hem..." lät det, och den luttrade 35-åringen, som vet att amning visserligen är naturligt men därför inte problembefriat, vägrade. Icke förrän allt fungerade, som sagt.
Och jag släppte inte in bebistittare på tre veckor! Alla var skitförbannade, men jag visste ju dels hur trött man faktiskt är efter en sån otrolig prestation som en så kallat naturlig förlossning faktiskt är och därefter följande hormonstormar och dels att det tar tid att börja lära känna den där nya lilla människan...
När den första lilla ungen kom var det folk i stugan dag och natt, och jag var så utmattad så jag bara grät, för det skulle ju umgås och bjudas på kaffe och samtidigt ammas och bytas och tvättas och städas och donas - och givetvis använde jag tygblöjor. Mycket tvätt, det.
Jag använde tygblöjor till nummer två och tre också, men inte sådär tvångsmässigt. Inte för att det "skulle vara så", utan för att jag faktiskt upptäckt att de där små rumporna klarade sej utan blöjutslag med tygblöja och ullbyxa.
Och nej, ullbyxa är inte för varmt på sommaren. Bra mycket bättre än plast, faktiskt, de ventileras ju, s a s. Inget tätt där, inte.
Och ja, jag ammade länge. Så länge barnen ville, faktiskt. 11 månader med den förste, 9 månader med nummer två (hon ääääälskade mat, ville hellre ha gröt, till min stora sorg...) och den siste lille filuren tvingades jag sätta stopp för, efter 2 ½ år...
Han har förresten varit sjuk typ fem gånger hittills i sitt liv. Frisk liten grabb. Som de andra var, undantaget medfödda och troligen nedärvda grejor för dotterns del, då. Annars har hon i princip bara haft barnsjukdomar.
Undrar vilken typ jag tillhör? Är jag en sån där "sektmamma", en sån som ska tala om hur det "ska vara"? Tror inte det, faktiskt. Jag har väl en del erfarenheter jag kan dela med mej av, och gärna gör, men jag vet att jag alltid, utan undantag, säger "...men alla barn är ju individer och personligheter, det som passar den ena funkar inte för den andra".
Vilket jag står för. In i döden. Ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar