Mera mummel om skuld

Var och pratade igår, har fått en ny pratperson, stödsamtal kallas det, och det var... Jobbigt.
En trevlig kvinna, med erfarenheter från barnpsykiatrin och en hel del annat, och hon var beredd att ge utrymme åt alla dessa skuldtankar jag går och ältar just nu.

Åt alla håll spretar de, och det är skitjobbigt. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag ser, skuld överallt.

Det är stort avstånd mellan hjärna och hjärta, mellan intellektuell vetskap och känslor. Jag vet ju att det faktiskt är så att jag gjort allt jag haft förmåga att göra för min dotter. Jag vet att jag gjort allt jag haft förmåga att göra för mina söner. Trots det känns det som om jag svikit allihop, att det förstås är så att jag borde ha kunnat göra mera, nånting...

Saken är den att jag inte gjort vad jag borde för mej själv. Det är jag medveten om, men väljer ofta bort, och kanske är det den största skulden jag har?

Nu är det förvirring, alltså. Igår orkade jag inte ens ringa dottern, inte efter helgens cirkus med panikutryckningar hit och dit, och insikten som kom efter...
Jag insåg att jag trillat dit igen, att jag tappat mina gränser och att hon, som hon gör, tar chansen och trampar in. Nu får jag kämpa med samma sak en gång till, smärtan i att säga nej och sätta stopp, att tillåta mej att ha ett eget liv och att ha kraft och glädje att ge mina andra barn. Skulden som följer. Det känns för jävligt.

Det är en av de svåraste sakerna att försöka förstå, att försöka hantera, att min dotters störning innebär att hon gör det hon gör utan att ens vara medveten om det, att hon anser sej ha rätt att "utnyttja", att "manipulera". Jag sätter orden inom citationstecken eftersom de på sätt och vis uttrycker det som händer men å andra sidan är helt felaktiga eftersom hon inte gör, hon är.

Vi andra, vi normalstörda, har en jävla hjärnstrid att utkämpa. Det är inte lätt att förstå hur en personlighetsstörning får en människa att fungera, men måste man så måste man.
Och jag måste. Fortfarande är det så att det inte finns ett enda alternativ: det måste bara gå, hon måste få ett liv.

Men det måste också mina pojkar, och jag själv. Faktiskt. Jag också.