Mummel om mej

Vad händer om/när jag börjar tänka på mej, tro?

Lite sådär allmänt, bara, livssituation, kanske? Hur ser det ut, hörrödu Mummel, hur har du det egentligen?

Tackar som frågar. Och tackar som fan för att du inte frågar hur jag mår, det har jag börjat tröttna på, och svaret är därtill så innerligt pisstråkigt.

Om sanningen ska fram... Jo, om nu sanningen ska fram så ser det väl ganska jobbigt ut, måste jag säga. Sådär lite allmänt.
Jag måste flytta, men hittar ingen lägenhet som passar. Det måste vara en lägenhet som passar, jag har nämligen tänkt att jag skulle bo kvar där om inte resten av mitt liv så iallafall länge. Har tröttnat lite på det där med flyttning efter trettinånting gånger, så kul är det ju inte.
Ekonomin suger, än så länge har jag så att jag klarar mej, men med 75% jobb och resten sjukersättning blir det lite knöligt om det kör ihop sej med stora utgifter. Låna pengar gillar jag inget vidare, men det gjorde jag ändå, bil måste jag ha. Särskilt nu när nån snott min älskade cykel, jävla idioter som inte vet skillnaden mellan mitt och ditt...

Jag skulle givetvis uppskatta lite lugn och ro. Behöva det, tillochmed, det har varit alltför mycket nu ett tag. Drygt tjugo år eller så. Orkar inte ens tänka på det, egentligen, och har bestämt mej för att en enda utmattningsdepression är ett ganska bra resultat. Det var femton år sej, så det är nog preskriberat, tror jag.

Jobbet då? Vem vet. Det ryktas och ryktas och vi blir alltmer bleka och svettiga av ångest och rädsla för var dag som går, jajamen. Så många tjänster har redan försvunnit, alla går på knäna för att tidningen ska komma ut varje dag, och nu är det övertidsstopp och vikariestopp och kanske kanske fler tjänster som ryker.
Då går det inte längre. Jag säger: inte en minut mer "inofficiell" övertid, inga fler "du får kompa ut när det passar"-timmar, det måste vara nog nu, men vet inte om de andra orkar med. Eller vågar, för den delen. Varför vågar jag? Vet inte.
På jobbet är jag tuff och jävligt kompetent, vet mitt värde och vet vad jag kan och förmår.
Hemma är jag ingenting.

Mer? Inte idag. Det får räcka så. Förutom en sak: min mor ringde idag och sa att hon hittat breven jag skrev till min mormor när hon levde. Ville jag har dem? Såklart vill jag det. Det är år i mitt liv jag inte minns så mycket av (utmattningsdepression och skilsmässa och påkörda ungar och bakteriell lunginflammation och reflux i urinvägarna hos dottern och dubbel heltid på studier och lite extrajobb därtill och inget dagis) så det ska bli spännande.

Är samtidigt förbannad eftersom jag vet att hon läst dem. Jag förstår inte varför jag inte fick dem när mormor dog för tio år sen drygt, men jag förmodar att det är bättre sent än aldrig.
Och: en av o-systrarna ringde idag... Inte för att prata om dottern eller den situation jag är i, det går ju inte, men ändå. Det gör mej... Ja, det gör mej inget annat än misstänksam. Och jag vet därtill att hon fått reda på att jag är sjukskriven via en kollega till mej - alltså har inte mamma sagt nåt. Det är väl fult, kan jag tro, att inte orka allt.
När hon fick reda på det ringde hon. Kanske det värmer lite, iallafall?

Bilden är från en av Enköpings fantastiska parker, dit lillen vill åka igen. Fantastisk skojigt var det bland rostiga cyklar och betongfår. Man får minnas sånt. Glöm inte det.