Ibland gillar jag loppisar. För det mesta står jag inte ut med trängseln, knuffarna, värmen... Men ibland är det kul.
Idag bestämde jag mej för att göra det kul, eftersom jag och dottern bestämt oss för att ägna förmiddagen åt loppisrunda. Eller runda och runda, två stycken fanns det idag, en i en skola och en lite mer etablerad.
Just före nio imorse hämtade jag henne på sjukhuset, trött som ett as efter ännu en sömnlös natt. Jag zappade mellan Dirty dancing (det gåååår inte att motstå eländet, den filmen är så mycket ungdom och drömmar och romantik för mej så att det nästan gör ont att se den efter livets besvikelser...) och en massa annat, pigg som en mört, gick och la mej, gick upp igen, hade ont, vågade inte ta fler tabletter, gick och la mej igen, och så vidare. Somnade frampå småtimmarna, och det var en evinnerlig tur att jag hade både klockradion och mobilen på larm, det var nära att jag lyckades sova mej igenom larmet.
Lika trötta båda två var vi bland de första i kön när första loppisen öppnade. Jo, det är kö. Och pensionärer med ruggigt vassa armbågar och rollatorer som de fanimej siktar på hälsenorna med.
Jag köpte skor (30 kronor, snygga va?), en klänning (40 kronor) och en tavla, en härlig affisch från 1910-talet där en vacker art nouveau-dam gör reklam för ett månadsmagasin (40 kronor).
Dottern hittade de köksstolar vi var ute efter egentligen, 3 stycken för 90 kronor och snodde maken till min tavla, den lilla apan.
Nästa loppis var prylmarknad där vi hittade raggsocksgarn till mej, min terapistickning är fortfarande i full gång (3 stora nystan 10 kronor), en handväska till handväskegalna dottern (25 spänn efter att tanten själv prutat ner den från 50, fattar inte hur hon gjorde) och en del fat och hållare till alla de blockljus som alltid finns där dottern finns. Handväskor och blockljus, där är hon helt makalös.
Till hennes nya "lägenhet" med grejorna, och sen - sen blev det inget mer. Jag ville att vi skulle börja göra i ordning, plocka in grejor, men hon orkade inte, sa hon. Hon är blek, mager och fruktansvärt otränad, tillochmed jag med mina handikapp orkar mer, och det är mycket, mycket oroande.
Men: vi hade en fin dag. Det var en hel del fnitter, och det var attans mysigt att hon varje gång hon träffade nån hon kände drog fram mej och presenterade mej. "Det här är min mamma", tänk att såna självklara ord kan ge en sån varm och skön känsla i magen...
Jag är inte pinsam. Hon gillar att vara med mej, att göra saker med mej, att ses tillsammans med mej.
Hon ville tillochmed att jag skulle följa med till hennes vän en sväng, en kopp kaffe i en tvåa med fyra katter och två partypinglor, rester efter fredagens fest och allt prat som följer av en sådan - och jag inräknas.
Nej, jag får inte fram känslan. Det är lika bra att ge upp. Men det känns fint, att hon inkluderar mej i sitt liv.
2 kommentarer:
Härligt att läsa om att du och dottern haft en bra dag tillsammans.
Ja, dessa pensionärer...jag ska ta igen det en dag och skaffa en rollator med inbyggda stiletter.
Hade förresten, en gång i tiden, en patient som hade el-rullstol. Hon körde på allt och alla (blev till slut av med el-rullen) medans hon skrek "flytta på er - jag är handikappad". Inte utan att man blev en smula avis.
När jag till sist hamnar där ska jag ha en trimmad permobil och sikta på hälsenorna.
Det där stridsropet var bra, det ska jag också köra med! "Flytta på er, jag är handikappad", den är bra...
Och så ska jag köra som fan på cykelvägarna, så att håret fladdrar i vinden och jag tappar hatten - för hatt ska man väl ha?
Skicka en kommentar