Mummel om kommentarer

Har surfat runt lite, och för omväxlings skull läst lite kommentarer på bloggar här och där, och jag inser att jag har en jävla tur med "mina" läsare - inga hemska hatkommentarer, för vilket jag är tacksam.

Jag är också, och mer mer mer, tacksam för de kommentarer jag får, vackra och kloka ord från underbara människor som ser min mumliga misstagsblogg för vad den är: en spegel i lustiga huset, en som förvrider verkligheten genom att bara visa en del, den del jag måste få ur mej, bearbeta, distansera mej ifrån genom att skriva den...

Ibland blir det bara vanligt. Vanliga dagar, vanliga tankar, vanligt kaos utan den del som hela tiden finns där, den del av mitt liv som får mej att tänka "vilken sjuk regissör har gjort den här filmen?", och då är det för att jag behöver just det andningshålet där under isen.

Jag undrar vad det är som gör att människor hatar så? Vad är det som gör att vanligt hederligt folk (för det måste det väl vara?) anser sej ha rätten att inte bara döma andra utan också spy ur sej de mest förfärliga drapor över människor de aldrig nånsin träffat och förmodligen aldrig heller kommer att träffa? Och därtill anonymt - sämre ryggrad än vad jag har, och det vill fanimej inte säga lite, det! Även om ju min är bokstavligt taskig, det är visserligen en skillnad...

Ikväll ska jag sätta mej i min morfars fåtölj, den han alltid satt och lyssnade på radio i, väderleksrapporten och sånt, äta salmiak och läsa min nya bok som jag äntligen kom ihåg att hämta. Del nummer huttifnutton i en fantasysaga, som jag har längtat efter den!!! Inte helt fel, alltså. Förfärligt mysigt, helt enkelt. Som sommar, med lillebror där på bilden. Han klev förstås i ån innan det var klart... Bara en våt sko, rätt bra jobbat ändå om man jämför med vanliga normen på olycksfrekvensen.

Och eftermiddagen spenderade jag på shoppingtripp med min dotter. Hon får lämna avdelningen tillsammans med personal eller anhörig, vårdgrad nånting. Vilket betyder hon-är-farlig-för-sej-själv...
Det var hon inte i fredags när hon skrevs ut, tydligen. Men att försöka hänga sej i sitt lakan med blodet rinnande från diverse upprispade kroppsdelar får sådana följder.
Ha! Där fick ni lite surrealistisk verklighet på köpet!

(Jag fick ett skittaskigt mejl en gång. Men det kändes på sätt och vis bättre än om skrivaren kommenterat direkt på bloggen... Vad? Nånting om att jag fanimej borde sluta gnälla och vara tacksam över att jag alls fått några barn, det finns ju folk som inte kan få några.
Respekterar åsikten. Men vet att vi alla har våra egna plågor, och att andras plågor aldrig lindrar. Däremot kan vi lindra varandras plågor! Att använda andras olycka för att förminska den egna funkar däremot inte. Inte för mej, iallafall...)