torsdag 17 mars 2011

Misstag eller nödvändighet?

Många tankar nu, och jag tror jag kommit till nån slags insikt, kanske tillochmed ett "bättre sent än aldrig"-beslut?

Jag måste prata med min älskade och min läkare och diskutera diskbråcksoperation. Så. Nu skrev jag det, nu är det sagt svart på vitt, out in the open - och jävlar, vad jag blir rädd...

Det är bara det att jag inte kan ha det såhär längre. Jag kan inte gå och vara rädd hela tiden, inte för nya diskbråck utan för de gamla, de som uppenbarligen inte läker utan gör sej påminda mer eller mindre hela tiden. Som nu.

Egentligen borde det vara lätt, för om man kan minska smärtnivåerna, ska man inte bara se till att göra det, då?
Det är bara det att det inte är fråga om "bara", för mej är det ett näranog extremt beslut att ta. Sjukhusskräck? Inte, då. Lite jobbigt är det förstås med sjukhus och sjukdom och elände, men det är inte grejen riktigt. Grejen är att jag är rädd för att göra saker värre i stället för bättre. Att en operation ska misslyckas, eller kanske mer inte lyckas, och att den rörlighet jag har ska försvinna.

Undrar om det är nåt som är symptomatiskt för såna som jag? Att man tycker att man ju faktiskt har nog med att överleva en dag i taget med de problem som redan finns och därför blir extraskraj för de risker som ju faktiskt finns med en operation?
Riskerna, ja. Visst är det riskerna jag oroar mej för. Spelar ingen roll hur många goda exempel jag får och ser, hur många jättelyckade operationer jag läser om och får berättat om för mej - jag ser visst de mindre lyckade exemplen mycket tydligare.

Som den bekant som sitter i rullstol efter en "enkel diskbråcksoperataion".
Vore det inte för att det sitter i ländryggen skulle jag över huvud taget inte ens se operation som en möjlighet, tror jag. Jag vet att det var väldigt nära att jag opererade det allra första diskbråck jag fick, det i nacken, men det var nog för att jag inte visste bättre, tror jag. Är väldigt tacksam för att jag gick och blev på smällen och därmed inte var operabel just då, för just det diskbråcket är klart hanterbart. Just nu. Än så länge...

Men nu - nu ska jag prata med min läkare, och få hans åsikt. Och med min älskade blivande äkta make, och få hans syn på hur vi ska fixa det om ifall att jag faktiskt beslutar mej för att operation är det rätta. Har ingen aning om hur det ser ut med rehabiliteringstid och så, jag har högst troligt läst om det men förträngt det hela eftersom det inte varit ett alternativ för mej, men jag förmodar att det tar ett tag att komma ordentligt på benen efteråt. Kanske inte så länge, men ändå. Det påverkar ju inte bara mej, så det är inte enbart mitt beslut.

Nåja. Får se om jag kan få en läkartid först,  det är ju nämligen ingen självklarhet. Kanske om jag gråter och ynkar och blir lite hysterisk? Inga problem just nu - jag har alldeles förbannat ont....

2 kommentarer:

Systerdyster sa...

Det är svårt att ge dig något råd och det är kanske inte heller vad du efterfrågar. Jag kan inte riktigt begripa hur jag vågade lägga mig på operationsbordet för tre år sedan men jag kände faktiskt fullständig tillit till kliniken och dess medarbetare. I mitt fall var det nog "ett nödvändigt ont", hade jag inte gjort op:en hade jag sannolikt blivit mer och mer handikappad p.g.a. min uttalade spinalstenos i nacken.

Men jag är tacksam över att jag fick förmånen att komma till en klinik som ägnar sig till 100% åt ryggrader. När det gäller specialistvård är jag av den uppfattningen att det är bra att samla all kunskap på några få ställen, jag hade nog aldrig låtit en allmänortoped på ett litet lasarett gå in och karva i min nacke. Om, säger om, du vill ha en operation så rekommenderar jag Spine Center:

http://www.spinecenter.se/

Det finns säkert andra fullgoda alternativ men KRÄV att få en remiss till riktig specialistvård.

Mummel sa...

Tänker på hur glatt och villigt jag gick med på att operera nacken då för tio år sen, och vet att med den kunskap jag har nu hade jag a l d r i g gjort det...
Nu blev det ingen op i alla fall, så det är inget att knysta över, och den gången fick jag resa till neuroortopeden i Jönköping, så kliniken här vet sina begränsningar!

Däremot vet jag att för ortopeden på sjukhuset här i stan är ett ländryggsdiskbråck vardagsmat - vilket inte innebär att jag litar på dem. Det gör jag nämligen inte!
Ska se om jag kan få en remiss till en specialistklinik, men hyser inga större förhoppningar...

<