Mummel om yrkes- och nätskador

Jag är nyhetsjunkie, och därtill gillar jag skvallerartiklar. Nyfikenhet, antar jag, och där blir lite hönan eller ägget - är jag nyfiken för att jag är journalist eller blev jag journalist för att jag är nyfiken?
Inget är för litet eller för stort, all information är intressant, och jag tycker om att läsa om det mesta, både på papper och på nätet.

Men.
Stort men.
Jag kan bli fullkomligt hysterisk och därtill helt tappa lust och respekt när jag nuförtiden läser de "snabba" nyheter/skvallerartiklar som peppras ut. När det sedan är sär skrivningar på rad, när någon i texten gör något "med vetenskapen om att...", när Elizabeth Taylor inte bara begravs i kretsen av sina närmsta utan också konverterat till judism, ett ord som t o m används i en mellanrubrik, då är det inte roligt längre...

Är det enbart händelser som är intressanta nuförtiden? Ska vi inte fortsätta att försöka hålla vårt språk levande och dela med oss av inte bara stavning utan också gamla ordstäv, rätta ordformer?

Kanske är jag bara fånig när jag reagerar så starkt på att det inte bara blir fel i språket utan också oftare och oftare rena faktafel på snabbhetens altare, men så är det i alla fall.
Jag är petnoga med det jag publicerar, faktakoll måste alltid gå före snabbhet, språket måste kontrolleras och fixas med, annars godkänner jag inte artikeln för tryck.
Stilistiska roligheter kan man unna sej i krönikor eller på bloggar, det säger jag inget om, men i nyhetstexter ska det fanimej vara korrekt svenska - och det ska vara rätt!

In i döden försvarar jag detta, och ser med fasa hur de nya unga reportrar som får "drömjobb" på Aftonbladets eller Expressens webbredaktioner knappt verkar skrivkunniga ibland. Jag vet att det mesta förmodligen beror på hög stress och press att vara först ut med "nyheter", oavsett om det är världskrig, naturkatastrof eller en tv-kändis senaste eskapad - men varför får det stå kvar??? Det är ju inga problem att gå in och efterkorrigera texter, med dagens teknik tar det inte många minuter att rätta till en webbartikel där det finns fel. Ändå verkar det inte hända.

Jag såg idag att Sanna Lundell påstås gå till försvar, och det är spännande att tänka sej in i hur en "normal" läsare tolkar rubrik och ingress. För visst tror man att Expressens medarbetare haft en pratstund med Sanna om hur hon ser på sin karls knarkbrott? Visst tror man att Sanna rycker ut med alla till buds stående medel och försvara sin Mikael?
Förhoppningsvis läser man vidare, och inser att vad som hänt är att någon läst blogg, och sedan klippt inlägg och kommentarer rakt av, med lite broderier för att fylla utrymmet. Men otäckt blir det likafullt, åtminstone för mej som har en viss yrkesheder, som försöker tänka etiskt i alla lägen, och som aldrig i helvete skulle koka ihop en soppa för att påskina att jag vet hur en person jag aldrig pratat med tänker...

Det är ju också så att vi ofta inte orkar eller hinner läsa förbi rubrik och ingress. Och vips! så vet också vi precis hur Sanna Lundell tänker, eller hur?

Nää, jag stannar på mina höga hästar. Nöjer mej med att tjäna mindre än industriarbetarsambon. Skulle aldrig sälja min själ och min yrkesheder för pengar, nämligen, och det tycker jag nog att många gör. Åtminstone ligger de väldigt nära gränsen...