Så trött, så trött.
Har inte sovit ordentligt på jag-vet-inte-när, flera veckor, kanske, och jag inser att jag ännu en gång tror att jag klarar allt.
Eller åtminstone mer än jag egentligen gör.
Kurser, med 12-timmarsdagar och sova i främmande säng, gör sitt till, men jag misstänker att också den knepiga jobbsituationen bidrar.
Jag menar. att varenda morgon känna ångest inför att gå till jobbet, det kan väl vem som helst räkna ut att det inte är nyttigt?
Vi säger: snart är det över, snart försvinner den där chefen, vi väntar med att göra nånting tills det faktiskt är en fräsch start, för oss alla - men månaderna fram till dess, då? Hur klarar vi det? Hur klara jag det?
Vet inte. Förra veckan funderade jag på att stanna hemma ett par dagar, men gjorde det inte. För att? För att jag, liksom många andra journalister, fungerar ungefär som lärare. Hur tänker du nu? tänker ni, och det ska jag berätta: man är lojal mot sitt uppdrag. Lärarna tänker på barnen, på föräldrarna, inte på kommunen eller vilken privat arbetsgivare de nu kan ha. Jag tänker på mina läsare, liksom de flesta av mina kollegor gör.
Så det är helt korrekt att säga att jag inte är lojal mot min arbetsgivare på den punkten. Det jag gör gör jag inte för att ägarna ska tjäna pengar, jag är fortfarande kvar i den där omoderna världen där journalistiken är ett demokratiskt redskap, där massmedia är viktigt för demokratin.
Så jag sjukskriver mej inte när jag vet att det inte finns en enda ordinarie reporter på plats. För så är det ofta, och det är också en följd av att arbetsgivaren bär sej åt som den gör: folk orkar inte hålla fast vid det gamla sättet, där vi är överlojala och inte tar ut komp och semesterdagar, inte tar sjukdagar utan släpar oss till jobbet...
Den här helgen är vidrig. Kunde inte mycket annat än att ligga stilla igår, och gick och la mej vid åtta igår kväll, helt utmattad av att försöka att inte låta smärtan ta över helt.
En sak har jag dock fått gjort: mina miniväxthus är inhandlade, och idag ska jag försöka få frön i jord. Bara tanken gör mej glad, kan jag säga, och kanske kan pysslandet med växande plantor ge lite av den energi jag saknar.
Hoppas det. För jag mår dåligt av att ha så här ont, och det är inte bara smärtan som tär. Det är det faktum att min omgivning råkar illa ut. Mina närmaste lider av min smärta, och det tär, kanske nästan mer. Det gör så ont att se min älskade (blivande make, t o m, vilken underbar känsla att få skriva det...) se och inse hur illa det är - jo, redan från dag ett har jag berättat precis hur jag har det, men det är skillnad på att få höra och på att uppleva - och jag vet inte om jag kan hålla masken inför lilleman heller... Oftast lyckas jag. Oftast har jag masken på, och ingen runtomkring vet riktigt hur illa det är. Givetvis syns det - jag haltar, tappar saker, tar längre tid på mej än vanligt att göra saker - men det syns inte ofta hur illa det är.
Min älskade sa igår att han börjar inse hur viktigt jobbet är för mej - och hur svårt jobbet gör det för mej. För så är det: när jag mår som värst är det så svårt att klara något annat än jobbet, och samtidigt vet jag att det vore alldeles förödande för mej att inte kunna jobba.
Ekvationer som inte går ihop är svåra, må jag säga.
Och om det nu är så att vi råkar vinna 56 miljoner kan jag tänka mej att säga upp mej och börja frilansa. Eller plugga lite till och byta bana. Det jag inte inte inte inte kan tänka mej är att ägna mej åt att vara sjuk. No way.
Så jag gissar att jag fortsätter som förut, och hoppas på att det inte innebär att mina stackars nära och kära får lida alltför mycket för min envishet.
Jag måste helt enkelt jobba. Måste göra något som gör att jag känner mej nyttig, förmodligen.
2 kommentarer:
Ja, vad tusan pysslar vi med? Inte är jag särskilt lojal med min arbetsgivare men mina patienter och kollegor får mig att brinna, det är bara att hoppas på att man bara blir svedd i kanterna, inte alldeles vidbränd.
Hoppas verkligen att det löser sig med den nya chefen. Hur det än är och även om arbetet fortfarande är lika tungt så kan en god ledare få sina medarbetare att uträtta underverk, en dålig dito kan få den mest kompetente att sloka som en vissen blomma.
Men jag skattar mig ändå som lycklig, jag har ett jobb och jag har ett yrke som jag älskar. Men det är det här med att få ihop livspusslet, jag orkar numera ingenting på fritiden, all ledig tid går åt till att vila mig så att jag klarar av att arbeta mina 72%. Vet inte om det är så här det ska vara fram till 65? Och hur länge står min omgivning ut med en trasa till mamma, kvinna och vän?
Och du, jag har sagt det förut. Den som inte lever med smärta (kroppslig eller själslig) kan nog aldrig fullt ut förstå hur utmattande det är.
Skickar lite styrka, jag tror det funkar som med kärlek, den blir större om man delar med sig av den. Kram!
Många många tack, och jo, du förstår...
Ibland tänker jag att det inte kan vara värt det, det kan bara inte vara så att det enda man orkar är att jobba - men jag klarar ändå inte att helt ge upp ännu.
Korkat, kanske, för den här tiden går aldrig i repris. Undrar hur mycket ånger och skuld jag har att göra upp med? När jag var frisk och de stora barnen små var det full rulle dygnet runt, körde som en idiot för att kunna försörja och ta någorlunda hand om oss, nu med sista barnet är jag sjuk och klarar inte mycket - och då väljer jag att jobba 75 procent...
Styrkan behöver jag verkligen, så tack igen.
Skicka en kommentar