Har ni nånsin blivit rosenrasande? Inte förbannade, inte arga, inte ilskna, utan fullkomligt utan gränser rasande?
Tappade känseln i armarna, så arg var jag. Fick yrselattack, det var nog det närmaste jag kommit att svimma i livet, och insåg att jag tillochmed var så arg att jag inte grät...
För det brukar jag göra när jag blir riktigt arg, börjar grina och förstör alla chanser att få fram min ilska - men inte nu, alltså.
Som tur är lyckades jag inse att jag dels var tvungen att andas så jag kunde syresätta armarna igen (det har hänt en gång förut, att jag tappade armarna, alltså, men det var när jag höll på att föda barn, inte ilska den gången), dels inte skulle ringa det där samtalet till den där personen just då, ingen nytta med det, precis...
Så vad? undrar ni. Vad gör en i normalfallet ganska behärskad medelålders tant så förbannad att hon tappar känseln i armarna och inte ens gråter?
Fick ett mejl, ett mejl från en av lillpojkens lärare. Hon inledde med att konstatera att det gått väldigt bra nu ett tag, men att hon såg en förändring. Nu har han svårt att sitta stilla och vara tyst på samlingen, nu ser han saker som han berättar om och får därmed de andra barnen att också titta i stället för att lyssna på läraren, nu "avbryter han och säger nej, kan vi inte göra nåt annat i stället", och slinker undan när läraren vill tala allvar med honom, gömmer ansiktet...
Så hon beslutade att han inte skulle få delta i ett par lektioner. Och så skrev hon att de minsann bestämt att han skulle komma och hälsa på henne innan han "gick på en promenad", men att han inte kom. Utropstecken.
Här skrev jag ut mejlet och gick till en kollega och bad henne läsa. Hon läste, jag tittade, och såg hennes ögonbryn skjuta i höjden innan hon sa: "Men det är ju olagligt?!?".
Och så är det ju, förstås. Man får inte stänga ute en lågstadieunge från undervisning utan jävligt allvarliga skäl, och efter att det gjorts en åtgärdsplan i samverkan med skolledning, klasslärare, föräldrar, hela killevippen.
Ringde rektor i stället, och frågade, alldeles lugn och fin, om det var på det viset de jobbar på skolan, och det är det förstås inte.
"H*n måste ha fått hjärnsläpp i höger hjärnhalva eller nåt!" sa rektorn, och jag frågade henne om hon tror att jag tycker att det är ok att en lärare skickar min lågstadieunge ensam på promenad, vilket hon givetvis inte trodde.
Och så sa jag att hade det varit så att en förälder kontaktat mej på jobbet med den historien skulle det varit på tidningens förstasida idag.
Jag säger inte att min unge får göra som han vill, det får han inte. Han ska givetvis efter bästa förmåga följa de regler som gäller - men då förväntar jag mej att hans lärare också gör det. Lagbrott är inte ok, är aldrig ok, och det gör mej jävligt orolig att få veta att en lärare reagerar med att bestraffa genom att utestänga barn från undervisningen!
Hade det varit jag som noterade en förändring hos en av mina elever hade jag nog försökt att få till ett samtal. Sagt att jag märker att nånting hänt med barnet, och frågat hur barnet mår.
Jag berättade för rektor att min lille pojk har det extrajobbigt nu - och insåg att ingen, inte klasslärare eller specialpedagog eller kurator - upplyst henne om situationen hos hans far. Så jag upplyste henne, berättade att röran och osäkerheten hos pappa eskalerat, att lillen tar på sej en massa ansvar och skuld för att pappa inte mår bra, att pappa nu är sjukskriven, och hon frågar vad jag vill att skolan ska göra.
Ja, vad? Det enda jag kan säga är att jag tycker att hon ska prata med den personal som finns runt lillpojken så kan de berätta hur pappan är. Hur det inte går att få kontakt med honom. Hur han inte går utanför sitt eget skal, sin egen person. Sa också att jag förutsätter att hon vet hur lojala barn är, och att lillen aldrig kommer att säga att negativt ord om pappa eller hans sätt att (inte) sköta saker.
Idag ringer den där läraren. Sa åt rektor att jag inte ville prata med henne igår, jag ville få möjlighet att lugna mej. Så idag får vi se...Kan i alla fall andas, och känner mina armar!
2 kommentarer:
Jo, tack, jag vet precis hur arg man kan bli i ett sådant läge. Hisnande känsla, milt uttryckt. Äldste sonen drabbades av något liknande, fick inte följa med på en skolutflykt i mellanstadiet eftersom hans misskött sig vid detta tidigare tillfälle. (Plockat en blomma i en botanisk trädgård.) Inte ens när både jag och pappan erbjöd oss att följa med så fick han delta. Han skulle istället få stanna i skolan och delta i en annan klass´undervisning den dagen. Och detta var i en alldeles vanlig kommunal skola där man ansåg sig kunna exkludera en elev.
I ditt fall skulle jag vilja påstå att ingen av "frökens" hjärnhalvor verkar att fungera. J***la k***ing, rent ut sagt. Ta några djupa andetag så att du inte kortsluter telefonnätet. Styrkekramar och lycka till!
Tur att man ser till att upplysa om att man inte accepterar vad som helst...
Det är lite läskigt med de där människorna som vill få utlopp för sina tyrranfasoner på våra barn, tycker jag. Jag kommer aldrig att ha förtroende för den läraren, och jag misstänker att lillpojken inte heller kommer att ha det.
Människan förstår inte vad jag pratar om heller, tyvärr. Hon sa att hon ju vet att hon inte är så bra på att skriva och att hon borde ha ringt istället - och verkar inte fatta vad min reaktion handlar om! Jag förklarade för henne att jag givetvis förutsätter att hon har mitt barns bästa för ögonen och att jag inte vänder mej mot att hon vill att han ska följa de regler som råder, det är att hon tar sej till att bryta lagen jag har problem med, men hon verkar banne mej inte förstå det...
Nu får vi se. Hon har åtminstone insett att hon är den som måste försöka reparera skadan i relationen mellan henne och ungen, men hon säger också att "jag har svårt att få kontakt med honom", och det ger mej kalla kårar, eftersom det visar ännu tydligare på det egentliga problemet: hon gillar inte min lillpojke. Gillar honom inte, förstår sej inte på honom, och vill bryta ner, inte bygga upp.
Han ska lyda. Punkt.
Snart är det ännu ett uppföljningsmöte, och där ska hon vara med. Har misstanke om att det inte blir ett lätt möte...
Skicka en kommentar