Mummel om otäckheter

Häromdagen fick jag en reality check som hette duga, en insikt som visserligen har slagit mej förr men inte med sån vidrig klarhet som då.

Min dotter vet alltför mycket om den svartaste delen av livet och mänskligheten. Jag också, förstås, men inte på så nära håll som hon gör. Allt det svartaste svarta i världen får hon höra om, och se, för den delen, och ibland önskar jag att hon inte var som hon är - så engagerad, så brinnande när det gäller att hjälpa och stötta andra.

Genom åren har vi sett allt det där som de allra flesta slipper. Små flickor med slang i näsan, genomskinliga, döende av brist på näring. Flickor mitt i psykos, som faller på knä och ber om att få dö, ber mej eller henne om hjälp att dö. Flickor som misshandlats psykiskt och fysiskt, som utsatts för övergrepp av dem som skulle vårda och skydda...
Allt det har vi sett på nära håll, hon och jag. Och om jag kan minnas exakt hur det kändes att ligga om natten och gråta, önska att det fanns nånting, nånting alls, jag kunde göra för alla dessa trasiga människobarn, hur ska det då inte varit för henne, mitt i egen smärta, eget lidande?

Polisutredningar som läggs ner, trots sjukjournaler som visar på trasigt underliv, journaler från barnpsyk som berättar om exakt hur trasig själen är på denna flicka - hur hjälper man nån att hantera det?
Hon ringer mej, säger "Mamma" på det där viset som får hjärtat att brista, av smärta och av stolthet för att hon ringer mej, hon litar på mej, hon tror att hennes mamma kan hjälpa, inte bara henne utan också andra - och jag kan bara säga sanningen.

Att det egentligen inte handlar om att hennes vän inte blir trodd på, även om jag visst förstår att det känns så. Att det handlar om att polisen kommer fram till att även om de tror på det förmodade offret tror de inte på att de kan bevisa brott i rätten. Att det inte finns mycket att göra, förutom att försöka få ut historien, för kanske kan media sätta lite extra press, kanske det är så att media kan sätta en blåslampa under en eller annan röv, och det jag kan göra är att snoka reda på "rätt" journalist - så mycket, eller lite, kan jag göra.

Jag kan prata med tösen, också. Inte för att jag vill, men är det så att hon vill så måste jag. Förklara hur det funkar, det här sjuka rättssystemet som låter män som förgriper sej på barn, förstör barn, gör dem sjuka till kropp och själ, gå fria, få gifta sej igen, få fler barn...
Det är hennes största fasa, nämligen. Att pappan som gjort henne så illa ska gifta sej. Och kanske få fler barn. Fler små flickor som hamnar i helvetet enbart genom att födas.

Detta lever vi, jag och min dotter. På sätt och vis är det vår egen värld, så som andra mödrar och döttrar har gemensamma plattformar att mötas på har vi detta.
Smärta. Lidande. Otäckheter.

Fattar inte hur människan är funtad. Inte de som skadar och förstör. Inte vi som ser, hör, utsätts - och överlever. Fattar inte allt jag och min enda dotter tvingats se, höra och uppleva, och jag fattar definitivt inte hur vi tagit oss igenom allt.

Eller har vi? Jag åkte nästan till henne igår, till dem, men insåg att jag inte är den som kan hjälpa här, inte mer än det jag blir ombedd att göra. De är på rätt ställe, åtminstone hoppas jag det. Hoppas att de inte gör som så ofta, stänger in sej i sin egen värld, sitt eget lidande, utan utnyttjar proffsen som finns omkring dem.