Inser att det finns många sorters utmattning, och just nu är det både fysiskt jävligt och mentalt urjobbigt...
Gnäll och gnäll - och jag som i normalfallet verkligen anstränger mej för att inte gnälla...
Men: två av mina kollegor slutar. Egentligen är det ingen överraskning, givetvis vill en ung och duktig människa jobba någonstans där h*n uppskattas, både lönemässigt och på grund av sig själv med allt vad där ingår, och givetvis vill en erfaren och duktig äldre medarbetare detsamma - men fy för tusan så jobbigt det är...
Jag vill inte tänka på hur det kommer att bli, inte ens snudda vid möjligheten att företaget kommer att dra in fler tjänster nu, inte föreställa mej vardagen utan dessa två.
Att gå till jobbet är numera en ångestframkallande upplevelse. Varje dag. Inte en enda dag känner jag glädje eller förväntan, och jag vet inte hur vi ska vända på det.
Jag är fullt medveten om att nuvarande chef snart försvinner, och att vi därmed får möjlighet till en nystart - men det tar fan så mycket längre tid att bygga upp än att krossa.
För krossats har det. Både tidning och personal har krossats i småbitar, rivits i trasor och stampats på i flera år.
Tycker nog synd om nya chefen. Och hoppas på att jag kan hitta gnistan igen, den där gnistan som fick mej att trots allt se till att utbilda mej till journalist.
Det är, om allt är som det ska, fortfarande lite av ett kall för mej, och den lojalitet jag känner är inte gentemot företaget utan våra läsare,,,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar