Mummel om vägval

Fortfarande semester, men jobbångesten rasar vilt trots det.
Oroande samtal och mejl från kollegor, det verkar gå käpprätt åt helvete nu, och det gör att min redan vingliga situation blir ännu värre.
Flera vakanser tillsätts inte trots heliga löften om motsatsen före sommaren, det finns inte pengar till vikarier under tiden det söks efter nya medarbetare, och hur det ska sluta för oss stackare som är kvar är nånting jag föredrar att inte fundera över.
Jag har, paradoxalt nog, ett väldigt bra läge jämfört med de andra, jag har min "anpassade anställning" att så att säga falla tillbaka på - det går inte att tvinga mej att byta skift hursomhelst, jag kan inte heller tvingas att jobba helger och kvällar eftersom företaget skrivit avtal med arbetsförmedlingen där det ganska noga stipuleras hur jag får och inte får jobba om de vill ha sina pengar. Lönebidragspengar, that is.
Men resten... Inte för att det är många kvar nu, vilket förstås är stor del av problemet. De stackarna kommer att vara under konstant press att ändra sina scheman, att "ställa upp", och det allra värsta i det sammanhanget är att om vi gör som vanligt, det vill säga ställer upp, kommer det att halta fram och företagsledningen får argument för att fortsätta hålla tjänsterna vakanta. Eller ta bort fler.

Hur långt får det gå? Hur ska man kunna konkretisera usel psyko-social arbetsmiljö och stress så att vi får nånting att sätta emot detta vansinne?
För lojala. Journalister är som lärare och vård- och omsorgspersonal ungefär, vi har vår lojalitet hos våra läsare precis som de andra yrkesgrupperna har sin hos barnen och vårdtagarna. Inte fan är det arbetsgivaren man sätter i första rummet???
Detta innebär att vi vänder ut och in på oss för att ge våra läsare, våra kunder för höge farao, en bra produkt, och det utnyttjar företagsledningen för att hugga oss i ryggen.
Det går ju om man vet att det är för en kortare period, att det finns ett slut på slitet - men så är det alltså inte längre. Vi har i tre, fyra års tid sett hur allt slimmats och kapats och förminskats, sett hur det påverkar kvalitet och läsare, och det finns bara en väg: neråt. Och ju sämre det går, ju fler missnöjda prenumeranter som säger upp sin prenumeration, desto sämre siffror. Förstås.

Jag har kämpat och slitit för att få företagsledningen att sätta kunden i fokus, men i de (oändliga...) diskussioner som förts har de inte en enda gång ens nämnt våra läsare. Siffror. Det är vad det pekas på. Hur dessa siffror kommit att se ut som de gör pratas det inte om. Det pratas heller inte om hur vi ska göra för att förbättra och därmed locka, det är bara nerdragningar som gäller, och den negativa spiralen fortsätter.

Jag sörjer, för jag ser ju att det inte finns möjlighet för mej att bli kvar under de förutsättningar som råder, och som bara kommer att försämras. Jag sörjer, för jag har världens bästa jobb, nämligen. När jag får göra det, alltså.
Det får vi inte längre, och det är för sorgligt.

Kunde jag skulle jag säga upp mej idag. Ringa de där idioterna som gör sitt bästa för smula sönder saker som tagit decennier att bygga upp och be dem dra åt helvete. Sedan skulle jag skriva, berätta om hur man gör för att bryta ner både personal och företag, och publicera det överallt.

Drömma kan man ju. Och gråta över spilld mjölk kan man också. Kanske till och med dra sej tillbaka från positionen som fullkomligt maktlös facklig förtroendevald - för det finns absolut ingenting vi kan göra från fackets sida, som det ser ut nu. Arbetsgivaren bestämmer nämligen hur mycket personal som behövs för att klara arbetet, sen spelar det ingen roll att det är totalt verklighetsfrämmande, att det innebär att produkten blir under all kritik, för man ska göra det bästa man kan med de resurser man har. Att detta "bästa" innebär att ingen vill köpa produkten hör inte hit... Förmodligen blir det personalens fel, hur som helst!!!

Nej. Orkar inte. Tänk om det kunde komma en glad överraskning snart, alla de här otäcka, jobbiga, sorgliga sakerna tär alltför mycket, tar bort så mycket från det som borde vara positivt, glatt, lyckligt.

Jag väljer att tänka på Aten, och på att det ska vara smekmånad, på riktigt. Där ska vardagsverkligheten bannlysas, so help me god!

Kostsamma misstag?

Vaknar kvart över fyra, iskallt klarvaken på en sekund, och jag vet inte varför.
Känner mej söndersliten. Det rycker och drar från alla håll, och inga svar har jag, ingen aning om vad som är "rätt" eller "fel" heller, och en hel massa gammal skit flyter upp till ytan.

När jag tänker på hur mina föräldrar agerar, och vad de förväntar sej av mej (eller vad jag känner att de förväntar sej av mej, kanske...) inser jag en massa saker som gör inihelvete ont.
Som att det för mej är helt självklart att mina barn är nummer ett, no matter what - och det är det inte för dem. Har aldrig varit. Jag tänker: "Hur skulle mamma ha gjort om det gällt mej?" och jag inser att hon utan tvekan skulle "valt" sina föräldrar framför sina barn. Självklart för henne.
Vi har aldrig varit nummer ett där, i alla fall inte jag och lillsyrran. Mina storasystrar är mammas barn, men jag vete sjutton om jag och lillsyrran är det. Känns inte så.
De har också varit nummer ett för varandra, min mor och far, vi barn är nånting som bara hängt med, inte mer. Och givetvis måste det vara så att det ger sår och ärr???

Jag pratade med en kär vän häromdagen, verbaliserade lite tankar, och kom till insikt om att det är mycket jag inte ens varit medveten om förrän på senare år, kommentarer som sitter djupt och fortfarande skadar, saker som framförallt min mor sagt, och där min far aldrig klivit fram och sagt emot, som egentligen är helt sjuka men vars konsekvenser jag inte ens funderat över.
Jag berättade för min vän om hur min mor ofta, ofta berättat om hur mina systrar var som små dockor, hur de låg så fint i barnvagnen (nu pratar vi bebis, ok?), och så kom jag, som "ställde till", som inte ens kunde ligga stilla där i vagnen, och min vän blev alldeles tyst.
"Men vad säger du?!?", sa hon, och då insåg jag vad det var jag sa. Vad det faktiskt betyder. Och hur min mor under hela min uppväxt bankat in budskapet i mej...

Är jag knäpp nu? Har jag flippat på riktigt? Vad finns det för mening med att dra upp gammal skit, att rota i sånt som hände för årtionden sen?
Fast så är det ju inte. Om det varit så vore ju allt bra, men det är ju faktiskt så att det fortfarande bankas, fortfarande påpekas hur alla mina fel och brister visade sej redan i vaggan...

Jag minns min skolgång, när jag haft engelskprov och hade 98 poäng av 100, och kommentaren var "Var det inte onödigt att ha två fel?", och det är symptomatiskt, minst sagt.
Undra på att man ledsnade. Undra på att jag gav fan i alltihop, revolterade vilt, drog hemifrån så fort jag kunde och utsatte mej själv för en massa skit (nej, inga droger, "bara" destruktiva förhållanden på gränsen till farliga), undra på att jag aldrig aldrig aldrig gick till mina föräldrar när jag fick problem...
Vad hade jag gjort utan lillsyrran?

Usch. Kanske är jag det där övertydliga exemplet på "jag ska aldrig göra mot mina barn det mina föräldrar gjorde mot mej"?
Jag önskar bara att de inte kunde komma åt mej som de fortfarande gör. Att jag inte blev den där lilla flickan igen, hon som aldrig kunde göra nånting rätt hur mycket hon än försökte, hon som var så olik de där perfekta storasyskonen, hon som till slut gav fan i alltihop och skapade sitt eget liv, utan stöd och hjälp från någon ursprungsfamilj.
Men visst blir jag hon. Och de sårar och skadar fortfarande, vad jag än försöker inbilla mej.
"Du låter så bitter", säger min man, och jag säger att nej, bitter är jag inte, inte längre, men jag har ännu inte kommit förbi det. Gör man det någonsin? Fortsätter man det där totalt futila sökandet efter godkännande, trots att man vet att det är hopplöst?

Försöker fokusera på mej och mitt, det jag har skapat, på min familj som till varje pris ska skyddas från den där giftiga atmosfären som omgett mej. Här skapar vi inte fasader, här visar vi varandra vilka vi är och stöttar varandra i det!
Det är målet. Men misslyckas jag inte också där? Som med allting annat. För inget är någonsin bra nog, det fick jag med mej i modersmjölken - som sinade efter tre veckor, för det har jag minsann fått veta, det också. Att jag inte ens kunde hålla igång amningen av mej...

Vadå inte bitter???

Mummel om förståelse

Åter i verkligheten, efter en helt fantastisk semestervecka med make och lillunge, och jag måste säga att det var ett bra beslut att åka. För även om den där gnagande skräcken alltid ligger under allting, som en vidrig kuliss, kunde jag både njuta av att se min yngste sons oblandade lycka över allt (utom myrorna som tyvärr kryllade i trädgården...) och ladda lite batterier. Tror jag. Även om jag lyckades slå halvt ihjäl mej genom att nästan trilla nerför trappan. En sådan där nästan-stege-vindstrappa, ni vet, sovrummet låg i inredd vind, och jag tappade balansen. Räddade mej och min rygg genom att troligen bryta lite tår, men vadå - jag kunde gå, även om jag tvingades hoppa över en del som innehöll för långa eller svåra promenadavsnitt...

Nåja. En massa skönhet, bara vackert väder, upplevelser och glädje - det var en fin vecka.

Så: hemkomst. Skönt det också, föräldrarna hade gjort sin plikt, alla växter lever och tomater och paprika är bra på gång att ge frukt. Eller bär. Vad det nu är.
Dottern är utskriven och hemma, katten är hemma efter att ha fått ordentligt med mat och veterinärkoll (inte vaccinerad, öronskabb, nu åtgärdat), och allt gungar, givetvis.
Så kom den stora smällen. Släkt på besök, moster och kusin till barnen, och alla samlas i stugan för en eftermiddag av... Ja, vad? Varför utsätter man sej, egentligen?

Det var trevligt, till att börja med. För just den mostern är min älskadesystervän och försöker förstå, och klarar det någotlunda bra. Kusinen och hans tjej är härliga, de också, och det är alldeles för sällan vi ses. Och sen, sen kommer en syster till.
"Mamma, är det bara jag, eller har stämningen förändrats?", säger dottern och jag säger nej, det är inte bara du, det är så det är. Har en människa behov av att vara i centrum, oavbrutet, förändras allt då hon kliver in. Och tar över.
Tillochmed andra systers man var tyst, och han är aldrig tyst. Jag gör som jag alltid gör, tar mina tre steg tillbaka, deltar inte längre utan observerar, mest för att undvika de oundvikliga hugg som kommer. Rakt i hjärtat, vanligen, elakheter maskerade som "skämt" i de flesta fall.

Möter min älskade i köket, vi ser på varandra och säger att nu, nu är det dags att åka hem. Så vi säger adjö, och familjen går mot bilen medan jag kramar om min älskadesystervän och lille (nära 2 meter långe) systerson.
Hittar dottern gråtande.
Min far har, trots att jag just innan vi for på semester suttit vid deras köksbord och förklarat mycket tydligt vilka ämnen som helt enkelt inte får tas upp, gått på dottern om hennes framtidsplaner. Det vanliga, helt enkelt, eller det vanliga för mej, det jag är uppvuxen med, uppskrämd med:
"Du måste använda det du har i skallen, vi vet ju att du kan om du vill, ska du inte börja plugga, du måste ju förstå att..."

Vad ska jag göra för att få dem att förstå? Och om inte förstå, åtminstone respektera det jag säger, respektera att de inte förstår och därför inte ska klampa på som om det är normalitet vi har att handskas med här???
Hon gråter fortfarande, dottern, gråter och säger att hon inte orkar vara en besvikelse för alla, att hon inte orkar, punkt, och jag försöker få henne att förstå att de inte betyder något i vårt liv, att de helt enkelt är en jävla börda att stå ut med, men att vi inte behöver se dem som viktiga, inte behöver bry oss om vad de säger tycker tänker eftersom de inte vet ett skit.

Jo, jag tog det med min mor. Hon börjar "jamen, ska vi inte få säga nånting...?" och jag säger nej, ni ska inte säga ett jävla dugg, inte om framtiden och inte om sånt ni inte förstår och vägrar att ens försöka förstå.
"Hur ska jag få er att fatta att ni inte kan vänta er "normala" reaktioner?" säger jag, och hon fortsätter med ursäkterna, eller vad det nu är.

Här har vi en av de tyngsta bitarna, för mej. Att mina "närmaste" helt enkelt inte är intresserade av att lära sej vad allt handlar om när det gäller min dotter. Jag sa till min mor att jag verkligen skulle uppskatta om de, nån gång, försökte. Jag har lämnat buntvis med information om diagnosen, om vad den innebär, jag har pratat mej blå, förklarat - men det går inte in. Och så klampar de på, och riskerar att tippa henne över kanten.
Nej, jag lägger inte ansvaret på dem, det är hennes, alltid hennes, men det är så jävla onödigt att lägga sten på sten på hennes börda. Till henne säger jag att hon faktiskt får lov att acceptera att de inte kan förstå, att de inte kan acceptera, och så får jag skuldkänslor för att jag faktiskt lägger större ansvar på henne än på dem - eller gör jag?
En sak vet jag: jag slits i bitar mellan mina föräldrar och min dotter. Det hela kan komma att sluta med val, val jag inte vill göra, och det gör mej alldeles förtvivlad.
"Då kommer det ju att vara så att pappa och jag inte kan träffa henne", vräker mor ur sej, och jag frågar om det är så hon vill ha det? Om hon inser vad det är hon säger, och vad det innebär för min del?
Hon backar. Till min stora förvåning...

Därtill: gråtande dotter ringer mitt i semestern, hennes far har ringt för första gången på vemvetnär, och han har cancer. Vet inte var eller vilken sort, biopsi i dagarna, tydligen, men ändå.
Och jag blir rasande på fanskapet. Ännu en gång ska han skada mina barn.
Stolt blir jag också, för båda barnen visar vilka de är i sammanhanget: han kan ta bort sej helt från deras liv, inte finnas alls för dem när de behöver honom, svika helt och fullt, men när han behöver dem finns de där för honom. Av eget val.
"Jag är en bättre människa än vad han är", sa min son som förklaring.
Ja, det är han. Och hon också. Vad som än händer.

Mummel om dofter

Skördar, binder, torkar, hackar, fryser in, och njuter av de dofter som sprider sej i huset, sätter sej på händerna.
Salvian, som torkas och hängs upp i matkällaren.
Dillen, som jag fryser in i knippen.
Persiljan, som finhackas och fryses i islådorna till lagoma små tärningar att slänga i maten.

Timjan får växa till sej ett år till, liksom oreganon, men det är en ren njutning att rensa örtagården, att låta handen smeka småplantorna och känna doften sprida sej.
Lavendelplantorna är också de späda, också de ger ifrån sej ljuvlig doft när man rör vid dem, och jag blir lugn.

Det finns liv, det finns hopp, det finns saker man kan göra för att må lite bättre även när det verkar hopplöst. Bara låta sinnena öppna sej, och inte stanna i bubblan av fasa och hjälplöshet. Öppna för liv och kärlek och hopp.

Mummel om psykvård...

Stackars patienter. Stackars personal. Stackars anhöriga som ser eländet och inte kan göra nånting.

Jag pratar med förtvivlad personal som säger att de gör allt de kan, och att de inte har några problem att förstå att de intagna har det jobbigt, för de själva klarar knappt av situationen.
Jag försöker "prata ner" dottern, som börjat prata om att skriva ut sej eftersom hennes ångest inte blir bättre, tvärtom, eftersom det inte är en lugn stund, inte en enda, knappt på nätterna heller. Därtill är hennes xanor nu utsatt, så hon är mitt i att handskas med biverkningar av en ny medicin som förhoppningsvis ska hjälpa henne utan att göra henne benzoberoende, så det behövs inte mycket.

Hon berättar, och jag känner hur hjärtat slår fortare och fortare, hur det kryper i skinnet på mej, hur hjälplösheten och frustrationen nästan tar över. För hur ska hon kunna börja må bättre i detta kaos?
Manisk man som pratskriker hela dagarna, hela tiden. Rumskamrat som då och då flippar och börjar skrika att hon ska döda allihopa, alla som är där ska dö.
Jag tror att den maniska mannen faktiskt kommer att flyttas från avdelningen, främst för att han faktiskt triggar alla andra, triggar en hel massa skit som drabbar alla - för så funkar det ju.

Hon såg för jävlig ut igår, dottern. Blek, mager, med ögon lika tomma som de traumatiserade ungdomar från Norge vi sett på tv. Ändå hänger hon i, pratar, försöker se sej själv och sin situation lite utifrån i stället för att stanna inuti sej själv. Hon ville ha dit sitt DBT-material, och där får jag ett litet, litet hopp, för hon geggar inte in sej i sitt förflutna, hon går inte in i självömkan, hon försöker se framåt.

Vad jag gör vet jag inte riktigt, förutom att jag faktiskt sov i natt, ganska mycket i alla fall. La mej redan vid 20.30, sov ett par timmar, var uppe och snurrade till halv två, kanske, och sen lyckades jag somna igen, och sov till halv åtta, kanske. Första natten på en vecka med mer än tre, fyra timmars sömn. Bra det, för min älskade make, som har ett litet elände nu, skulle skicka mej till doktorn i dag om jag inte kunde sova, sa han...

Jag ser fram emot vår semester med väldigt, väldigt kluvna känslor. Jag vet att dottern inte kommer att tillåtas att skriva ut sej, om hon försöker får hon högst troligt ett vårdintyg på sej, och det vet hon också. Ändå känns det väldigt skakigt i mej när jag tänker på att resa bort, att inte kunna kasta mej till hennes räddning, även om jag vet hur jävla korkat det är att tänka så...
Jag vill ha en underbar vecka med mina grabbar. Vill kunna slappna av och njuta av livet, trots allt. Vill kunna låta bli att straffa mej själv för att jag har positiva känslor när mitt barn mår så dåligt.

Så vill jag ha det. Så ska jag också försöka att få det. Hårt arbete kanske kan ge en liten aning om det, åtminstone?

Mummel om perspektiv

Jag är en lycklig människa, en rik människa, en människa som har det mest fantastiska i världen: mina barn.

En dag som denna, efter ett dygn vid tv:n, i tårar och chock och ilska, kan man inte känna något annat.
Hur det än är, hur svårt det än är, hur ont det än gör, går det inte att se förbi det faktum att mina barn lever.

Jag tänker på dottern, på hennes politiska engagemang, på de SSU-läger hon deltagit i - och blir alldeles förtvivlad.
Mycket tid har jag tillbringat i samtal (och en del dispyter...) med dessa ungdomar som brinner för det de tror på, som brinner för alla sina medmänniskor, för fred och frihet och förståelse, för allt som "demokrati" innebär, och jag ser alla dessa norska ungdomar i mitt inre, med kända ansikten lagda ovanpå.

Det går inte att förstå hur en människa kan bli så skruvad att han/hon anser sej ha rätten att ta liv. Det finns ingen möjlighet att förstå hur en människa kan få för sej att ge sej på unga människor, barn. Kanske är det så att just den biten, att denna sjuka, sjuka människa planerade så oerhört väl, satte upp ungdomslägret som mål och som dödade utan tvekan, dödade barn, som skakar mej allra mest.


Min son, som arbetar på en av de Stora Tidningarna, har i natt sett sådant ingen människa borde se, och jag gråter för honom också. Vi pratade mycket, både under natten och i dag, och jag är rädd för att han inte lyssnar till sitt inre, inte ser till att få den krishjälp han nog kommer att behöva, eftersom han dels är ung, dels är man...
De maskade bilder som trycks är inte de värsta. Det finns, till min stora sorg och fasa, mycket, mycket värre. Som tur är finns kloka människor på tv och tidningarna, som tur är trycks inte de där bilderna som finns, och jag ber till alla högre makter att de inte hittar ut på nätet heller.

Inte för att jag vill fly från verkligheten. Inte för att jag inte anser att det är viktigt att människor förstår vad hat kan orsaka.
Det är för att anhöriga inte ska behöva se. Jo, jag vet nog vad de ser i sina huvuden, men att veta att deras ungdomars lidande faktiskt finns dokumenterat måste kunna knäcka.

Vi befinner oss nog alla i chock. Jag har inte kunnat slita mej från nyhetsuppdateringar, och jag kommer aldrig att glömma känslan då den där helt ofattbara siffran kom, när det stod klart att det var fråga om en massaker som det inte finns motsvarighet till i modern tid, i fredstid.

Jag messade dottern, och talade om för henne hur oerhört värdefull hon är. Jag såg in i mej själv, och insåg att min smärta och mitt lidande också omfattar alla de anhöriga som nu inte ens kan få besked om var deras ungdomar finns, vad som hänt med dem, om de skjutits eller drunknat. Jag vet vart mina barn är. De lever.

Det finns sidor på nätet där denne man spytt sitt hat. Det finns människor som anser att han gjort något bra. Det gör mej alldeles förtvivlad, och jag försöker finna tröst i Jens Stoltenbergs ord, i Eskil Pedersens ord: det finns bara ett sätt att möta hatet, och det är med mer demokrati. Hatarna får bara inte tysta oss som tror på människans godhet, på jämlikhet i alla betydelser, på att vi inte får låta rädsla och hot tysta oss.

Jag tänker inte byta avatar på facebook, eller skylta med sorg som inte är min, men jag tänker aldrig låta mej tystas, aldrig låta hatarna skrämma mej att inte sätta min byline under artiklar, aldrig.
Jag sörjer med de familjer som drabbats av det otänkbara, och jag sörjer att det faktiskt finns många människor som låter hat styra sina liv. Jag kommer aldrig att förstå, och aldrig att acceptera.
Jag hoppas att detta fruktansvärda innebär att människor inser vad det kan innebära att liera sej med hatarna, och att all extremism och fundamentalism är vansinne, oavsett politisk färg eller religiös övertygelse.

I dag tänker jag på kärlek, på solidaritet, på lojalitet och omtanke om medmänniskor. I dag ser jag mej själv som oerhört lyckligt lottad. I dag sörjer jag med de familjer som fått sina liv sönderslagna, och med Norge som fått uppleva vad hat och inskränkthet kan göra mot människor.

Mummel om knäppisar

Jag tror att detta är det värsta jag sett när det gäller intagna, och det vill inte säga lite.
Dottern ringer:
"Mami, jag blir tokig på riktigt, det är inte en lugn stund, oväsen hela tiden, jag orkar inte med det här, det är rena dårhuset här!"
Säger förstås att det ju faktiskt är ett dårhus - dagens upplaga av dårhus - och att jag förstår vad hon menar, för jag var faktiskt där och såg hur det ser ut.
"Jag pratade med personalen om det, att jag inte står ut", säger hon, "men de säger bara att jag får stå ut vid måltiderna och annars vara på mitt rum, hur kan de säga så?", och vad svarar man på det? Att det är så det är?

Gökboet. Så känns det. Jag blir inte ofta rädd på slutna avdelningar längre, men igår var ett sådant tillfälle. Jag föreslog att hon skulle plugga in sina lurar och lyssna på musik, och då sa hon att hon ju ändå såg dem, och när jag föreslog en sovmask sa hon att då ser hon ju inte om någon kommer för att hoppa på henne, och jag tänker att ja, jag förstår henne, jag förstår vad hon menar efter vad jag själv såg.

Lurarna, ja. Dem får hon ha, men bara ute i korridoren. Hon är förbannad på att hon inte får ha dem och sin laddare, men då föreläste jag en smula om handlingar och konsekvenser - hon har skadat sej under den tid hon var inlagd i Stora staden.
När jag kom dit med hennes grejor gick jag sönder. Hennes vackra lilla ansikte, sönderrispat.
Det är första gången hon gett sej på sitt ansikte, vad jag vet. Men vad vet jag? Jag vet att hon inte har ärr i ansiktet, inte som på armar, ben, bröst, mage...

Hur kan jag stå ut med att skriva detta? Hur kan jag reagera på hennes rumskompis som jag gör, med ett "hon har värre ärr än dottern", bara konstaterande, inte mer?

Kanske är jag lite galen själv nu. Kanske är jag en av knäppisarna.

Jag föreslog att hon skulle låtsas att hon var journalist under cover, försöka ta ett steg tillbaka och observera människor och beteenden för att kunna distansera sej från allt det jobbiga, från alla som går henne på nerverna och ger henne än mer ångest, och då sa hon att då kan ju någon tro att jag är schizofren, och jag svarar: "Men vad gör det, då?"

Så är det nu. Den becksvarta humorn får regera, annars delar vi nog rum snart däruppe, hon och jag. Bland de andra knäppisarna.

Reagerar som jag alltid gör, med att bli mer eller mindre rasande över att alla, oavsett diagnos, tvingas ihop på samma avdelning. För de har ju alla "psykiatrisk problematik". Som benbrott och hjärtinfarkt, det är väl "fysisk problematik", och borde m a o behandlas på samma sätt???

Att se dessa människor, mitt i sitt värsta lidande, tvingas ihop på ett sätt som inte ger någon av dem möjlighet att få den hjälp de behöver är fruktansvärt. Tillochmed jag vet ju att man behöver lugn och ro om man har ångestproblematik - och då är alltså alternativet att stanna på rummet under vårdtiden.

Den är, enligt läkaren, tre till fyra veckor, och det grät hon över. Jag sa att det är som det är, något vi har att förhålla oss till nu, och jag förstår hennes förtvivlan över att behöva vistas så länge på avdelningen. Samtidigt är det, för mej, en oerhörd lättnad. Inte en komplett sådan, förstås, jag såg henne och vet att hon kan skada sej om hon vill, men jag vet ju också att det finns personal där, det finns mediciner som delas ut ett piller i taget, och jag kan tillåta mej att inte vara ansvarig under en tid.
Stannar hon? Jag är tveksam. Det är ju faktiskt så att hon vilken sekund som helst kan bestämma sej för att hon inte vill vara där, hon kan skriva ut sej - och det ska mycket till innan det sätts ett vårdintyg.
Det vet jag, för jag har varit med förr. Liksom hon. Och kanske är det just det som kan få henne att stå ut. Hon har erfarenheter och kunskaper som gör att hon är medveten på ett helt annat sätt än för bara något år sedan, och jag måste tro att det gör att hon inte drar därifrån i affekt.

Sover gör jag inte, och jag börjar oroa mej väldigt för mej. Jag försöker dra energi ur min trädgård, plocka mina örter och kryddor och använda dem i köket, men det är svårt. Mat smakar damm, och färgerna är bleka. Jag kan känna dofter, men också de är fadda och urlakade.
Det är nära nu.

Mummel om insomnia och ångest

Jag tittar på mordprogram på tv och tänker att jag nog borde göra som igår, dra igång föda-barn-program via play-nånting i datorn, för även om mord och elände passar humöret bättre kanske mirakel vara nyttigare?
Men: jag gråter så förtvivlat, och minns tyngden av min nyfödda dotter på mitt bröst. Minns den härliga lilla unge som var så olik sin bror, som tyckte om mat och sömn och aldrig ville trängas med mej i min säng, och inser att en del mirakel kan funka bättre en annan dag.

Där är hjärna och känslor för jävliga, faktiskt. Jag kan inte komma tillrätta med om det är bra eller inte att grotta ner mej i min mammadel, minnas hennes barndomsår i stället för skiten som följt, om jag skulle tjäna på att hämta kartongen med mina skrivböcker på vinden, verkligen gå in i allt som hänt, allt vi upplevt, börja skriva det där jag så länge tänkt...

Kanske är det dessa vargtimmar utan sömn jag behöver? Kanske behöver jag verkligen gå in i alla dessa vidriga känslor och minnen, våga känna det jag försöker distansera mej ifrån för att kunna komma vidare, komma igenom?

"Tack för allt, mami. Hoppas du är ok" skrev hon förut, och jag tror att det var första gången, faktiskt. Första gången hon faktiskt undrat, eller frågat efter, hur jag mår i de här situationerna. Bra eller dåligt?
Hon satte in pengar på mitt konto också, för inköpen jag gjorde åt henne, och en sådan sak är något stort. Fattar ni? Och det där förbannade hoppet sticker upp trynet, kanske kan det vara så att hon...?

Jag märker att jag drar mej undan in i mej själv, och önskar att jag i stället kunde krypa in i min älskades famn, vända mej emot i stället för bort, för även om jag pratar och berättar och försöker göra honom delaktig i mina känslor är jag så ovan att ha någon där för mej att jag faktiskt inte vet hur jag ska bära mej åt. Märker att jag försöker beskydda, försöker skydda honom ifrån det värsta, från min värsta ångest och definitivt från det faktum att jag stänger av för att kanske överleva utan att gå sönder.
Stänger man av så stänger man av, där går inte att sortera och välja bort en del och ha kvar annat. Det är, misstänker jag, livsfarligt, för var slutar det?

Har bestämt mej för att unna mej sammanbrottet nu. Jag vet också att det tar ett tag, några dagar till, kanske, och sedan reser jag mej och går vidare med det som måstes.
Det som måstes nu är att ha semester. Det måstes njuta av samvaro med mina älskade pojkar, och en av mina högsta önskningar är att storsonen lyckas ta sej till oss i stugan vi hyrt under sina lediga dagar. Jag vill ha ljumma sommarkvällar med lite vin och mycket prat, vi behöver reda ut en hel del och gå djupt med annat, och var vore bättre om inte på en vilt främmande plats där vi inte har någon historia?

En vecka med lillson och make vid havet. Tre veckor med dagsutflykter till muséer, dressinåkning, kanotpaddling, Stuga. Så: Aten. Två veckors smekmånad med min älskade.

Det ska hon inte få ta ifrån mej. Jag vägrar. Vägrar, trots att jag nog vet att känslorna kommer att fortsätta krocka med rationalitet och logik. Så vadå? Det lever vi ju varje dag. Rätt och fel är jävligt relativa begrepp, och jag vet nog att många anser att jag är en usel mor som inte lindar in mitt sjuka barn i bomull, ger upp allt annat för att rädda henne...
Fanns det garantier skulle jag göra det - givetvis skulle jag det. Om jag trodde att det skulle göra henne frisk, ge henne ett liv, skulle jag göra det.
Jag vet dock att det inte är så, och det enda jag skulle uppnå med det beteendet är att vi alla skulle gå under. Alla skulle drabbas, och särskilt lillebror.
Där går min gräns, och jag tackar högre makter för att jag har den insikten. Jag önskar att det fanns al-Anon för anhöriga till psykiskt sjuka, för det är faktiskt så att man är medsjuk - som medberoende. Möjliggörare. Förstörare, inte räddare.

Märker att jag blir ångestfylld och osammanhängande, och troligen skulle jag radera alltihop, men också detta är något att gå tillbaka till, att finna tröst i. Så det får stå kvar, precis som det är. Som jag är.

Tack för att ni finns. Vi har alla våra ok att bära, och ofta är det så att det trots helt skilda omständigheter är fråga om känslor som är om inte identiska så mycket, mycket lika. Där finns tröst och styrka att hämta i allas vår mänsklighet. Det är jag säker på.

Mummel om sammanbrott

Har nog ett litet sammanbrott nu.
Det jag vill: gråta och sova.

Nu gör jag en hel del mer än så, men det är vad jag skulle vilja göra. Gråta, och sen dra något gammalt över mej och sova, bara få vara ifred från världen.
Igår morse när jag vaknade ville jag ha en burk sobril eller så, bara droga mej in i dimman, bara slippa tänka eller känna alls - men så funkar jag ju inte. Tyvärr?

Tur i oturen att jag hade tid hos min prattant, men det var en av de jobbigaste trekvartarna jag upplevt. Grymma sanningar på löpande band. För visst har hon rätt när hon säger att jag i princip lever i post-traumatisk stress, och visst har hon rätt när hon säger att det innebär att jag är i riskzonen för både stroke och hjärtinfarkt, och vad händer då med min lille som har tio år kvar tills han kan klara sej själv?

Hon har rätt. Men vilka alternativ har jag???
Hon säger: "Det måste finnas en backup, du kan inte vara den enda hon vänder sej till" och jag svarar att visst, det måste det, men det finns ingen, so there!
Jag menar, det finns inte ens vårdpersonal just nu, avdelningen här i stan har semesterstängt (förstår ni? Man får inte ha psykiska problem i juli, för då finns ingenstans att vända sej!), det finns ingen personal dottern känner på den närpsykiatriska mottagningen för de har alla semester och den som vet nånting om sådana här störningar vet att det där med nya människor inte är nånting positivt. Typ. Tillit och förtroende tar tid och mer tid, och tid har vi inte just nu.
Så: inga alternativ. Jag är vad som finns. Jag är vad hon har.
Så länge saker är i närheten av stabila fixar hennes vänner att finnas för henne, men när det krisar finns alltså bara jag.

Min chef är en pärla, och jag grät mot hennes axel igår. Åkte dit efter min uppskakande kuratorsession, och bröt ihop lite. Tappade masken.
"Varför ska vissa människor få allting slängt på sej?" röt hon, och hur ska jag kunna svara på det?
Så är det bara. Och mina nojjor har fått nytt bränsle, för varje gång jag försöker ta hand om mej händer nånting hemskt, nånting som får mej att få tvångstankar om att jag inte har rätt att tro att jag är viktig och värd att ta hand om.

Har hittat ett jourhem åt lilla stackars kissekatten i alla fall, ett ton sten föll från mitt hjärta. Jag vet också att dottern varit trygg i natt, men jag vet inte vad som händer idag. Kanske skriver de ut henne. Kanske inte. Jag vet att hon fått mediciner - xanor och stilnoct - och att det tagit udden ur den värsta ångesten och gjort att hon kunnat sova, och sömn behövde hon.

När jag åkte dit igår, knappt en timmes körning enkel resa, för att lämna diverse grejor hon behöver, sov hon och ville inte vakna. Jag åkte hem igen, och var ledsen.

Nej, jag förväntar mej ingenting, egentligen. Det jag gör är att undra om jag faktiskt kommer att orka. Orka ha ett liv utanför denna jävla mardröm, orka finnas för mina pojkar och min man.
Pratade med min äldste son igår, och sa grymma sanningar till honom också, mest för att få honom ur hans förnekelse. Är jag inte ärlig mot honom kan jag lika gärna lägga av allting, och är han inte ärlig mot sej själv kommer han att skadas. Han vill att allt ska vara normalt, att hans syster ska vara normal, men så länge han tänker så, känner så, riskerar han att få smällar han kanske inte klarar av.

För allt är inte normalt. Vi har att hantera en personlighetsstörning i familjen, och det innebär att vi alla måste acceptera att hon inte tänker, känner, reagerar som vi gör. Man kan inte - som sonen fortfarande gör - förvänta sej "normala" reaktioner från henne. Han kan inte utgå ifrån sej själv, eller ifrån de flesta han har att göra med, för att förutse hur hon kommer att svara på vad-det-nu-kan-vara.

Jo, lite sammanbrott har jag nog. Rädd är jag också. Jag vet att jag måste hålla mina gränser, men slits sönder av krocken mellan det jag vet är rätt och riktigt och det jag känner.

Mummel om dèja vu

Det går tid, ganska lång, och jag tror att vissa saker ligger bakom mej.
Ett telefonsamtal, och på en tiondels sekund är jag tillbaka i de där känslorna jag aldrig mer ville komma i närheten av.

"Mamma, jag har gjort dumt", säger hon, och jag frågar vad hon vill nu, hur ska vi göra, för jag styr inte längre, jag tar inte ansvar.
Det tar en stund av "jag vet inte" i många olika sammanhang (vet inte om man måste ringa först, vet inte om hon vill, eller hon vill inte, men måste väl, eller hur mamma?) innan jag plockar fram telefonnummer till psykjouren och säger att hon får ringa och kolla.
Hon får ringa och kolla, alltså. Jag gör det inte.

Hon kollar, och ringer, och säger att vi åker. Resan dit tar trekvart och är ganska hemsk, men hon pratar och berättar att hon gjort illa sej, att det är mycket men inte djupt, och att hon känner det som om hon sviker alla.

"Ge fan i det", säger jag. "Jag känner mej ledsen och orolig och upprörd, men sviken känner jag mej inte, så lägg inte på mej känslor som jag inte har, tack så mycket!".

Vissa platser är som att besöka helvetet, eller snarare återbesöka. Nu är det som tur är så att just psykakuten i Stora staden är uppfräschad och oigenkännelig, nästan, så det är inte en massa igenkännande, men principen är densamma: helvetets förgård, åtminstone.
Och rädslan... Får hon stanna? Skickar de hem henne? Vad gör jag då?
För när lillen är hemma kan hon inte sova hos mej, gammal regel som fortsätter att gälla så länge hon inte kan lova mej att inte skada sej och det kan hon inte.
Vill hon stanna, för den delen?

Det vill hon, denna gången, för hon är rädd. Rädd för sej själv, rädd för exet som inte låter henne vara ifred, som sms:ar oavbrutet och lovar eller hotar, som ska ta livet av sej om hon inte...

Och idag? Idag måste jag få tag på nån på närpsykiatrin. Jag vet att hennes läkare (är det fortfarande hennes läkare???) finns på plats, att sköterskan som varit ett sånt enormt stöd finns på plats, kanske finns psykologen där också, det var mer osäkert (en av mina vänner jobbar i receptionen och kunde ge mej info om semester, ibland har man tur!), och jag vill att dottern ska veta att hon inte skrivs ut i ingenting om hon nu skrivs ut.

Hoppas inte. Hoppas att hon får vara inlagd ett tag, får vila sej från sej själv och sina rädslor.

Åkte till hennes lägenhet igår, och kände alldeles tydligt att detta orkar jag inte. Hade lillebror med mej, och det var nog tur, för då kan jag inte annat än att försöka ge den stackars lilla kattungen det den behöver (är glad att jag var såpass smart, eller erfaren, att jag tog turen förbi affären och plockade på mej kattsand och -mat på väg dit, det fanns förstås inte), leta reda på den jävla mobilladdare och gå därifrån.

Tänker: "Ska jag försöka städa?"
men blir så trött vid tanken, blir alldeles förlamad och förtvivlad och åker tillbaka till alla andra gånger jag gjort det, tillbaka till när hon sist hade katt, tillbaka till....

Nej. Inte dit nu. Och jag har en tid bokad hos min kurator idag. Bara det. Kanske orkar jag igenom den här dagen också.