Mummel om sammanbrott

Har nog ett litet sammanbrott nu.
Det jag vill: gråta och sova.

Nu gör jag en hel del mer än så, men det är vad jag skulle vilja göra. Gråta, och sen dra något gammalt över mej och sova, bara få vara ifred från världen.
Igår morse när jag vaknade ville jag ha en burk sobril eller så, bara droga mej in i dimman, bara slippa tänka eller känna alls - men så funkar jag ju inte. Tyvärr?

Tur i oturen att jag hade tid hos min prattant, men det var en av de jobbigaste trekvartarna jag upplevt. Grymma sanningar på löpande band. För visst har hon rätt när hon säger att jag i princip lever i post-traumatisk stress, och visst har hon rätt när hon säger att det innebär att jag är i riskzonen för både stroke och hjärtinfarkt, och vad händer då med min lille som har tio år kvar tills han kan klara sej själv?

Hon har rätt. Men vilka alternativ har jag???
Hon säger: "Det måste finnas en backup, du kan inte vara den enda hon vänder sej till" och jag svarar att visst, det måste det, men det finns ingen, so there!
Jag menar, det finns inte ens vårdpersonal just nu, avdelningen här i stan har semesterstängt (förstår ni? Man får inte ha psykiska problem i juli, för då finns ingenstans att vända sej!), det finns ingen personal dottern känner på den närpsykiatriska mottagningen för de har alla semester och den som vet nånting om sådana här störningar vet att det där med nya människor inte är nånting positivt. Typ. Tillit och förtroende tar tid och mer tid, och tid har vi inte just nu.
Så: inga alternativ. Jag är vad som finns. Jag är vad hon har.
Så länge saker är i närheten av stabila fixar hennes vänner att finnas för henne, men när det krisar finns alltså bara jag.

Min chef är en pärla, och jag grät mot hennes axel igår. Åkte dit efter min uppskakande kuratorsession, och bröt ihop lite. Tappade masken.
"Varför ska vissa människor få allting slängt på sej?" röt hon, och hur ska jag kunna svara på det?
Så är det bara. Och mina nojjor har fått nytt bränsle, för varje gång jag försöker ta hand om mej händer nånting hemskt, nånting som får mej att få tvångstankar om att jag inte har rätt att tro att jag är viktig och värd att ta hand om.

Har hittat ett jourhem åt lilla stackars kissekatten i alla fall, ett ton sten föll från mitt hjärta. Jag vet också att dottern varit trygg i natt, men jag vet inte vad som händer idag. Kanske skriver de ut henne. Kanske inte. Jag vet att hon fått mediciner - xanor och stilnoct - och att det tagit udden ur den värsta ångesten och gjort att hon kunnat sova, och sömn behövde hon.

När jag åkte dit igår, knappt en timmes körning enkel resa, för att lämna diverse grejor hon behöver, sov hon och ville inte vakna. Jag åkte hem igen, och var ledsen.

Nej, jag förväntar mej ingenting, egentligen. Det jag gör är att undra om jag faktiskt kommer att orka. Orka ha ett liv utanför denna jävla mardröm, orka finnas för mina pojkar och min man.
Pratade med min äldste son igår, och sa grymma sanningar till honom också, mest för att få honom ur hans förnekelse. Är jag inte ärlig mot honom kan jag lika gärna lägga av allting, och är han inte ärlig mot sej själv kommer han att skadas. Han vill att allt ska vara normalt, att hans syster ska vara normal, men så länge han tänker så, känner så, riskerar han att få smällar han kanske inte klarar av.

För allt är inte normalt. Vi har att hantera en personlighetsstörning i familjen, och det innebär att vi alla måste acceptera att hon inte tänker, känner, reagerar som vi gör. Man kan inte - som sonen fortfarande gör - förvänta sej "normala" reaktioner från henne. Han kan inte utgå ifrån sej själv, eller ifrån de flesta han har att göra med, för att förutse hur hon kommer att svara på vad-det-nu-kan-vara.

Jo, lite sammanbrott har jag nog. Rädd är jag också. Jag vet att jag måste hålla mina gränser, men slits sönder av krocken mellan det jag vet är rätt och riktigt och det jag känner.