Mummel om dèja vu

Det går tid, ganska lång, och jag tror att vissa saker ligger bakom mej.
Ett telefonsamtal, och på en tiondels sekund är jag tillbaka i de där känslorna jag aldrig mer ville komma i närheten av.

"Mamma, jag har gjort dumt", säger hon, och jag frågar vad hon vill nu, hur ska vi göra, för jag styr inte längre, jag tar inte ansvar.
Det tar en stund av "jag vet inte" i många olika sammanhang (vet inte om man måste ringa först, vet inte om hon vill, eller hon vill inte, men måste väl, eller hur mamma?) innan jag plockar fram telefonnummer till psykjouren och säger att hon får ringa och kolla.
Hon får ringa och kolla, alltså. Jag gör det inte.

Hon kollar, och ringer, och säger att vi åker. Resan dit tar trekvart och är ganska hemsk, men hon pratar och berättar att hon gjort illa sej, att det är mycket men inte djupt, och att hon känner det som om hon sviker alla.

"Ge fan i det", säger jag. "Jag känner mej ledsen och orolig och upprörd, men sviken känner jag mej inte, så lägg inte på mej känslor som jag inte har, tack så mycket!".

Vissa platser är som att besöka helvetet, eller snarare återbesöka. Nu är det som tur är så att just psykakuten i Stora staden är uppfräschad och oigenkännelig, nästan, så det är inte en massa igenkännande, men principen är densamma: helvetets förgård, åtminstone.
Och rädslan... Får hon stanna? Skickar de hem henne? Vad gör jag då?
För när lillen är hemma kan hon inte sova hos mej, gammal regel som fortsätter att gälla så länge hon inte kan lova mej att inte skada sej och det kan hon inte.
Vill hon stanna, för den delen?

Det vill hon, denna gången, för hon är rädd. Rädd för sej själv, rädd för exet som inte låter henne vara ifred, som sms:ar oavbrutet och lovar eller hotar, som ska ta livet av sej om hon inte...

Och idag? Idag måste jag få tag på nån på närpsykiatrin. Jag vet att hennes läkare (är det fortfarande hennes läkare???) finns på plats, att sköterskan som varit ett sånt enormt stöd finns på plats, kanske finns psykologen där också, det var mer osäkert (en av mina vänner jobbar i receptionen och kunde ge mej info om semester, ibland har man tur!), och jag vill att dottern ska veta att hon inte skrivs ut i ingenting om hon nu skrivs ut.

Hoppas inte. Hoppas att hon får vara inlagd ett tag, får vila sej från sej själv och sina rädslor.

Åkte till hennes lägenhet igår, och kände alldeles tydligt att detta orkar jag inte. Hade lillebror med mej, och det var nog tur, för då kan jag inte annat än att försöka ge den stackars lilla kattungen det den behöver (är glad att jag var såpass smart, eller erfaren, att jag tog turen förbi affären och plockade på mej kattsand och -mat på väg dit, det fanns förstås inte), leta reda på den jävla mobilladdare och gå därifrån.

Tänker: "Ska jag försöka städa?"
men blir så trött vid tanken, blir alldeles förlamad och förtvivlad och åker tillbaka till alla andra gånger jag gjort det, tillbaka till när hon sist hade katt, tillbaka till....

Nej. Inte dit nu. Och jag har en tid bokad hos min kurator idag. Bara det. Kanske orkar jag igenom den här dagen också.