Mummel om perspektiv

Jag är en lycklig människa, en rik människa, en människa som har det mest fantastiska i världen: mina barn.

En dag som denna, efter ett dygn vid tv:n, i tårar och chock och ilska, kan man inte känna något annat.
Hur det än är, hur svårt det än är, hur ont det än gör, går det inte att se förbi det faktum att mina barn lever.

Jag tänker på dottern, på hennes politiska engagemang, på de SSU-läger hon deltagit i - och blir alldeles förtvivlad.
Mycket tid har jag tillbringat i samtal (och en del dispyter...) med dessa ungdomar som brinner för det de tror på, som brinner för alla sina medmänniskor, för fred och frihet och förståelse, för allt som "demokrati" innebär, och jag ser alla dessa norska ungdomar i mitt inre, med kända ansikten lagda ovanpå.

Det går inte att förstå hur en människa kan bli så skruvad att han/hon anser sej ha rätten att ta liv. Det finns ingen möjlighet att förstå hur en människa kan få för sej att ge sej på unga människor, barn. Kanske är det så att just den biten, att denna sjuka, sjuka människa planerade så oerhört väl, satte upp ungdomslägret som mål och som dödade utan tvekan, dödade barn, som skakar mej allra mest.


Min son, som arbetar på en av de Stora Tidningarna, har i natt sett sådant ingen människa borde se, och jag gråter för honom också. Vi pratade mycket, både under natten och i dag, och jag är rädd för att han inte lyssnar till sitt inre, inte ser till att få den krishjälp han nog kommer att behöva, eftersom han dels är ung, dels är man...
De maskade bilder som trycks är inte de värsta. Det finns, till min stora sorg och fasa, mycket, mycket värre. Som tur är finns kloka människor på tv och tidningarna, som tur är trycks inte de där bilderna som finns, och jag ber till alla högre makter att de inte hittar ut på nätet heller.

Inte för att jag vill fly från verkligheten. Inte för att jag inte anser att det är viktigt att människor förstår vad hat kan orsaka.
Det är för att anhöriga inte ska behöva se. Jo, jag vet nog vad de ser i sina huvuden, men att veta att deras ungdomars lidande faktiskt finns dokumenterat måste kunna knäcka.

Vi befinner oss nog alla i chock. Jag har inte kunnat slita mej från nyhetsuppdateringar, och jag kommer aldrig att glömma känslan då den där helt ofattbara siffran kom, när det stod klart att det var fråga om en massaker som det inte finns motsvarighet till i modern tid, i fredstid.

Jag messade dottern, och talade om för henne hur oerhört värdefull hon är. Jag såg in i mej själv, och insåg att min smärta och mitt lidande också omfattar alla de anhöriga som nu inte ens kan få besked om var deras ungdomar finns, vad som hänt med dem, om de skjutits eller drunknat. Jag vet vart mina barn är. De lever.

Det finns sidor på nätet där denne man spytt sitt hat. Det finns människor som anser att han gjort något bra. Det gör mej alldeles förtvivlad, och jag försöker finna tröst i Jens Stoltenbergs ord, i Eskil Pedersens ord: det finns bara ett sätt att möta hatet, och det är med mer demokrati. Hatarna får bara inte tysta oss som tror på människans godhet, på jämlikhet i alla betydelser, på att vi inte får låta rädsla och hot tysta oss.

Jag tänker inte byta avatar på facebook, eller skylta med sorg som inte är min, men jag tänker aldrig låta mej tystas, aldrig låta hatarna skrämma mej att inte sätta min byline under artiklar, aldrig.
Jag sörjer med de familjer som drabbats av det otänkbara, och jag sörjer att det faktiskt finns många människor som låter hat styra sina liv. Jag kommer aldrig att förstå, och aldrig att acceptera.
Jag hoppas att detta fruktansvärda innebär att människor inser vad det kan innebära att liera sej med hatarna, och att all extremism och fundamentalism är vansinne, oavsett politisk färg eller religiös övertygelse.

I dag tänker jag på kärlek, på solidaritet, på lojalitet och omtanke om medmänniskor. I dag ser jag mej själv som oerhört lyckligt lottad. I dag sörjer jag med de familjer som fått sina liv sönderslagna, och med Norge som fått uppleva vad hat och inskränkthet kan göra mot människor.