Stackars patienter. Stackars personal. Stackars anhöriga som ser eländet och inte kan göra nånting.
Jag pratar med förtvivlad personal som säger att de gör allt de kan, och att de inte har några problem att förstå att de intagna har det jobbigt, för de själva klarar knappt av situationen.
Jag försöker "prata ner" dottern, som börjat prata om att skriva ut sej eftersom hennes ångest inte blir bättre, tvärtom, eftersom det inte är en lugn stund, inte en enda, knappt på nätterna heller. Därtill är hennes xanor nu utsatt, så hon är mitt i att handskas med biverkningar av en ny medicin som förhoppningsvis ska hjälpa henne utan att göra henne benzoberoende, så det behövs inte mycket.
Hon berättar, och jag känner hur hjärtat slår fortare och fortare, hur det kryper i skinnet på mej, hur hjälplösheten och frustrationen nästan tar över. För hur ska hon kunna börja må bättre i detta kaos?
Manisk man som pratskriker hela dagarna, hela tiden. Rumskamrat som då och då flippar och börjar skrika att hon ska döda allihopa, alla som är där ska dö.
Jag tror att den maniska mannen faktiskt kommer att flyttas från avdelningen, främst för att han faktiskt triggar alla andra, triggar en hel massa skit som drabbar alla - för så funkar det ju.
Hon såg för jävlig ut igår, dottern. Blek, mager, med ögon lika tomma som de traumatiserade ungdomar från Norge vi sett på tv. Ändå hänger hon i, pratar, försöker se sej själv och sin situation lite utifrån i stället för att stanna inuti sej själv. Hon ville ha dit sitt DBT-material, och där får jag ett litet, litet hopp, för hon geggar inte in sej i sitt förflutna, hon går inte in i självömkan, hon försöker se framåt.
Vad jag gör vet jag inte riktigt, förutom att jag faktiskt sov i natt, ganska mycket i alla fall. La mej redan vid 20.30, sov ett par timmar, var uppe och snurrade till halv två, kanske, och sen lyckades jag somna igen, och sov till halv åtta, kanske. Första natten på en vecka med mer än tre, fyra timmars sömn. Bra det, för min älskade make, som har ett litet elände nu, skulle skicka mej till doktorn i dag om jag inte kunde sova, sa han...
Jag ser fram emot vår semester med väldigt, väldigt kluvna känslor. Jag vet att dottern inte kommer att tillåtas att skriva ut sej, om hon försöker får hon högst troligt ett vårdintyg på sej, och det vet hon också. Ändå känns det väldigt skakigt i mej när jag tänker på att resa bort, att inte kunna kasta mej till hennes räddning, även om jag vet hur jävla korkat det är att tänka så...
Jag vill ha en underbar vecka med mina grabbar. Vill kunna slappna av och njuta av livet, trots allt. Vill kunna låta bli att straffa mej själv för att jag har positiva känslor när mitt barn mår så dåligt.
Så vill jag ha det. Så ska jag också försöka att få det. Hårt arbete kanske kan ge en liten aning om det, åtminstone?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar