Skördar, binder, torkar, hackar, fryser in, och njuter av de dofter som sprider sej i huset, sätter sej på händerna.
Salvian, som torkas och hängs upp i matkällaren.
Dillen, som jag fryser in i knippen.
Persiljan, som finhackas och fryses i islådorna till lagoma små tärningar att slänga i maten.
Timjan får växa till sej ett år till, liksom oreganon, men det är en ren njutning att rensa örtagården, att låta handen smeka småplantorna och känna doften sprida sej.
Lavendelplantorna är också de späda, också de ger ifrån sej ljuvlig doft när man rör vid dem, och jag blir lugn.
Det finns liv, det finns hopp, det finns saker man kan göra för att må lite bättre även när det verkar hopplöst. Bara låta sinnena öppna sej, och inte stanna i bubblan av fasa och hjälplöshet. Öppna för liv och kärlek och hopp.
1 kommentar:
Din örtagård doftar ända till mig!
Jag tycker att det är förunderligt, när mitt liv ter sig som mörkast så ägnar jag mig ofta åt att baka, safta, sylta eller något annat som ska ätas eller användas i framtiden. Jag vet inte om det är en överlevnadsstrategi? Men visst är det märkligt, att dagar som jag knappt tror att jag ska överleva, då ägnar jag mig åt att samla eller skapa för framtiden.
Och att odla ger någon sorts inre frid, att så, påta i jord och skörda måste vara något som finns nedärvt på cellnivå i oss.
Önskar dig allt gott, Mummel. Tänker på dig massor. Styrkekramar och sommarhälsningar!
Skicka en kommentar