Jag stickar raggsockor. Tre par hittills, två åt mej och ett åt lilleman.
Raggsockor är bra. Jag kan sticka utan att få för ont, eftersom de inte väger så mycket. Jag kan sticka utan att tänka så mycket på det jag gör, eftersom det inte är nåt direkt mönster att följa - enochenhalv decimeter resårstickning, sen bara slätt, och eftersom det är strumpstickor betyder det räta maskor rakt av.
Jag är en jävel på hälbiten, så det behövs inte mycket tanke där heller.
Samtidigt krävs det nog med fokus för attandra tankar ska hållas borta, och de som försöker smyga igenom dränks av ljudboken.
Men ändå faller jag i bitar, sådär maska för maska. Ibland måste man ju gå på toa, eller äta, eller kanske t o m brygga kaffe när koffeinbristen gett nog med huvudvärk. På huvudvärken kan man döma koffeinbristen, och därav bristen på verklighetsanknytning. Glömma göra kaffe? Har världen redan rasat?
Nåja. Uppenbarligen lever jag fortfarande, trots önskemål om motsatsen.
Jag tänker på den lille, och lyckas undvika att göra verklighet av planerna. Han är inte bara god, vacker och rolig, han är en livsuppehållare därtill.
Stackars barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar