... kan hela livet rasa.
Nu skulle jag behöva sobril.
Jag försöker nämligen få hjälp till mitt barn, och tar till drastiska steg. Som att säga att jag vägrar att komma på läkarsamtal på psyket, dom får ringa soc, för jag orkar inte mer.
Ja, hon är inlagd igen. Kallelsen till BUP, med läkartid iofs på denna sida nyår men inte med många dagar parat med att jag sa att hon visserligen får bjuda hit hur många nattgäster hon vill när hennes rum så tillåter gav detta.
Jag vägrar att låta henne ta över lillebrors rum. Jag vägrar. Vägrar. Så även om psykologen anser att hon inte klarar av några som helst krav sa jag så. För jag klarar inte av att få mitt liv raserat, heller. Eller lillebrors, för den delen. Det är nära nu.
Min nya kamera, som jag var idiot nog att låna ut, är inte tillbakalämnad. Min nya luvtröja, som jag köpte för att hon tagit den gamla och "tappat bort" den, är även den försvunnen. Pengar. Kläder. Digitalkamera. Borta.
Jag har inte råd. Jag har inte ork. Och nu kommer jag få ännu mindre råd eftersom jag inte orkar jobba utan bara gråter - fin cirkel, ond cirkel.
Nu väntar jag, och stickar raggsockor (tre par hittills, ett om dan hinner man, ungefär, om man räknar in natten också), och lyssnar på The Dragon Reborn av Robert Jordan. Har alltså hunnit till bok tre, och det betyder mååånga timmars lyssnande, mååånga timmars försök att stänga ute den riktiga verkligheten, in i fantasyvärld, stanna där.
Hur mycket orkar en människa? En mamma? Nu vet jag nog. Inte mer än så här mycket. Inte att myndigheter hänvisar till varandra när mitt barns liv står på spel, det orkar jag inte.
Tänker på gråtintervjun jag gjorde med människan som ska förändra sättet psykiatrin jobbar på här i landstinget, och önskar och önskar att det gjorts tidigare. Hur många familjer har slagits sönder och samman för att man faktiskt aldrig ger upp när det gäller barnen?
Så ja, jag fejkar, på sätt och vis. Inte har jag gett upp på henne, det kommer aldrig att hända. Men jag är medveten om att mina taffliga, icke-proffessionella försök att hjälpa inte leder henne vidare alls, att jag förmodligen gör saker värre genom att fortsätta att försöka - så nu säger jag åt dom att jag vägrar. Att jag inte orkar.
Risken? Ja, jag har ju en liten unge. En som jag verkligen inte har problem att orka med, tvärtom. Men om soc bestämmer sej för att jag genom att inte orka med den sjuka inte heller är kapabel att orka med allt det friska i mitt liv? Vad händer då?
Mörker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar