Novembermummel

Det känns höstgrått fast det inte är det.

Ute strålar det, och de sista klargula björklöven reflekterar den där solen som inte fattat att det är en grå dag.

En massa måsten. Hela dagen är full av måste hit och måste dit och sen måste jag skriva alltihop och bilderna då, och så alla kollar jag skulle ha gjort men inte hunnit.

Därtill en och annan kollega som är pratsjuk och bryter mitt flow. Där var jag nästan lite rolig. Flow är det sista som finns.

Ett sms från dottern. Hon är ok. Eller var det, igår eftermiddag. Efter det - ingenting.

Jag orkar inte reagera, och sjunker djupare i likgiltighet. Det är väl inte bra? Jag menar, det händer saker som en normal människa skulle endera gå i taket eller bryta ihop inför och jag reagerar inte alls.

Kanske har jag redan brutit ihop utan att ens jag själv lagt märke till det?

Det är så mycket som blir tydligt, trots allt. Hur få det är som känner mej, t ex. Det insåg jag igår. Det var nån engelsk översättning som skulle göras, och kollegan frågade om jag klarade det. Klarade en enkel översättning?!?

Visst ja. Hur skulle han kunna veta nåt om mina år i Lund, och magisterexamen med engelska som huvudämne (före journalistutbildningen, då...), om att jag var gift med en man från London och i princip inte talade, läste eller ens tänkte annat än engelska i många år?

Så blir det. Bytt liv, bytt plats, bytt infattning. Passar den? Ingen aning.

Överlevnad en timme i taget. Vad betyder dåtid och framtid? Inte ett skit.