Mummel om sammanbrott

Jag tror jag råkat ut för det. Eller snart, iallafall.

Tittar på klockan. Ser att det är mindre än en timme kvar till den tidsgräns jag satt för mej.

"När det är två timmar kvar till tvättstugetiden börjar jag"

Sen mår jag illa. Och kväljningarna kommer. Än så länge har jag inte spytt, men det kommer nog. När jag är tvungen att öppna dörren. Tvungen att gå in. Tvungen att börja plocka i den sanitära olägenhet som är min dotters rum.

Läkaren ringde sent igårkväll, det är tydligen mycket att göra på slutna barnpsykavdelningar. Info: mitt barn behöver sluten psykiatrisk vård. Jaha?!? And what's new?

"Och så har jag en praktisk fråga att ta upp...." sa läkaren med en hel massa.... Ja, var det rädsla i rösten? Hörde hon kanske att jag inte orkar nånting?

Hon har inga kläder förutom det hon har på sej (varav en hel del är stulet från mej, btw).
"Jag vet", sa jag.
Sen var det tyst en stund. Och jag som har svårt för tystnad fortsatte till slut:

"Hon har inga rena kläder. Allt ligger på golvet i hennes rum. Jag vet inte om jag klarar av att tvätta, jag är inte frisk och det är tre trappor och sen över gården. Förresten vet jag inte om jag klarar av att öpnna dörren ditin, ens, jag försöker att hitta den kraften, men än så länge..."

Ingen bil har jag heller. Och ingen som ställer upp, alla har fått nog för längesen, eftersom de förutsätter normalitet i hennes beteende och därmed tar avstånd när hon inte agerar och reagerar normalt. Inte klarar jag av entimmesbussresan med klädväskor, jag kan inte bära.

Så det blir nån sorts tystnad igen.

"Har du nåt stöd?" frågar sen läkaren. Då vill jag gärna slänga på luren, men inte ens det orkar jag. Förresten känns det på nåt vis tryggt att ha en psykdoktor i luren, hon kanske kan....?

Nej. Förstås inte. Det är ju inte jag som är patient.

Jag kämpar med mej själv nu, för att inte gå sönder helt. Kanske kommer jag att klara av att tvätta hennes kläder och skura ut all smuts och allt gammalt blod ur rummet dit jag inte får gå annars. Kanske. Kanske hittar jag min kamera där, kanske har hon inte stulit den för att sälja?

Men jag kommer inte att åka dit. Inte med kläder. Definitivt inte med cigaretter - dit får de mej aldrig mer. Jag vägrar att fortsätta låta mej förminskas mer. Kanske är min inställning fel, men det jag hittills gjort, allt de sagt, allt de krävt, har bara lett till att hon mår ännu sämre. Jag har gjort saker jag svurit på att aldrig göra - som att köpa cigg till mitt barn, aldrig aldrig skulle jag det - och inget har förändrats annat än till det sämre.

Om ens barn ska få hjälp gäller det att låta bli att vara ansvarstagande förälder, nämligen. Tar man ansvar för sitt barn får barnet inte den professionella hjälp det behöver eftersom det har ansvarstagande förälder.

Jag kommer att hänvisa till hennes pappa. För mamma orkar inte mer.