Mummel om...nyfikenhet?

När jag går ut på min balkong ser jag ofta tanter. En del jättejättegamla, med rollator (eller rullator, båda funkar tydligen att använda) och hela köret, en del ännu äldre, med stavar. De tultar. Men bestämt, och framåtsträvande.

Så tänker jag: du kvinna, hur mycket har du att lära mej? Om livet. Om hur jag ska hantera det liv jag har kvar. Om hur man accepterar att de där extralevande åren är över, åren då man föder och göder, fostrar och skyddar - finns det nån mening sen?

Jag har väl mid-life crisis. Det är nästan omöjligt för mej att skriva det svenska, det kommer för nära - medelålderskris...

För mej, som kvinna, är det så jävla definitivt: min tid som reproduktiv är över. Den har varit så viktig, den där tiden, gett så mycket självklar mening åt allt, jag har behövts!

Och nu?

De dåliga dagarna har jag svårt att se nånting alls. Jo, jag vet att den lille inte ens är fyllda sex, där behövs jag ett tag till. Som mamma. Men som mej själv?

Vissa dagar längtar jag förtvivlat efter nån. Nån som ser mej. Mej. Som människa, kvinna, person. Inte mamma.

Nån att prata med, diskutera, gräla, älska, högakta, beundra, ja, hela kitet. Den där ouppnåeliga drömmen om Kärlek, kan jag tro.

Och de där kvinnorna jag ser, vad ser de? Ser de fortfarande mening och glädje?

Jag skulle vilja göra en artikelserie om dom. Långa reportage, om livet, om åldrandet, om hur det är att leva ett helt liv, att inte vara mitt uppe i barn-och-man-och-karriär, hur det är att finnas och vara då allt det där är överståndet - för visst måste det finnas mål och mening även då?

Kanske är det en blandning av dödsrädsla och dödslängtan. Maktlöshet och modlöshet tar på nåt vis över, men nyfikenheten, den där som gör att jag valt det yrke jag har, den finns alltid. Det finns ingen avstängningsknapp!

Just nu: bränner ljudböcker, försöker undvika att ringa till avdelningen eftersom jag måste det för att kolla om dottern 1) haft permis över helgen och 2) i så fall kommit tillbaka.

Hon skulle ju ha ringt och berättat. Men det gjorde hon inte. Förstås.

Så jag har njutit av att vara mamma och behövd, spelat spel, läst böcker, lyssnat på hur den lille den sista kvällen för den här gången legat i sin säng och sagt:

"Det här är så skönt, mamma!"

när vi bara varit där i sovrummet, i var sin säng, med var sin bok, i tystnad. Men tillsammans.