Idag har jag och dottern pratat en hel del. Det handlade om skillnaden på hur vi "normalstörda" ser och hanterar vår verklighet jämfört med hennes sätt, och blev intressant på många vis.
För henne är det svart eller vitt, det ena eller det andra, suverän eller usel. Om man är ute och blir full och gör bort sej spelar det ingen roll att jag och många andra säger att "det händer" - för henne är det katastrof. Hon är det hon gör, hon har inte förmåga att se att misstagen inte är hon utan just misstag, något man kan lära av och som gör att man nästa gång kanske kan hantera situationen annorlunda.
Den inre dialogen... Hennes pratmänniska på psyk försöker introducera det begreppet i dotterns värld, hur den inre dialog man för faktiskt påverkar väldigt mycket och att man faktiskt kan förändra den.
Det där har jag förresten försökt jobba med, men just nu har jag halkat tillbaka till läget dottern befinner sej i, nämligen "du är usel, du kan inget, vet inget, fattar inget"-stuket. Inte "ja, ibland blir det fel och då får man försöka rätta till det, vad jag gör är inte vad jag är".
Nåja. Vi pratade en hel massa och det var fint. Hon var inte på bästa humör till att börja med, ville ingenting och tjatade om hur lite hon kan/vill/förmår och jag började knuffa. Knuffandet ägnar jag en hel del tid åt just nu, jag försöker provocera henne att tänka, att se andra människor, att dra in andras erfarenheter i den där inre dialogen - men är det rätt?
På kvällen blev det sms-konversation. Om ångest. Och jag blottade mej, kan man säga, berättade precis hur jag känner när jag får ångest - och det kände hon igen. Förstås. Ångest är något kroppen reagerar på och det skiljer sej inte nämnvärt från person till person. Hon verkade... Förvånad?
Jag tänker: är det fel att hon får se mej som människa och inte bara som mamma? Stärker det eller sänker det? Vore det bättre att hon fortsatte att ha "barnaseende" kvar, mamma som nån sorts untouchable, inte en riktig människa med tankar och känslor och svagheter?
Så jag utgick ifrån mina egna känslor, som dotter. Jag var väldigt, väldigt arg på mina föräldrar under en period, jag var arg för att de inte lät mej se dem, lära känna dem kanske - det var när jag var alldeles nyvuxen och började fundera över relationen med mor och far, de förändringar som inträtt i och med att jag blev stor, fick egen familj, blev vuxen.
Läget är faktiskt inte så förändrat om jag tänker efter. Min mor och far klarar inte att ha en vuxen relation med mej. Kanske jag inte klarar av att ha det med dem heller, ibland slinker jag nog tillbaka till tonårsbeteendet när jag blivit nog trött på att behandlas som deras barn...
Dit vill jag inte med mina ungar, jag tänker inte sitta om femton tjugo år och påstå att jag "vet hur de är" utifrån hur de var i tonåren. Jag vill ha en dynamisk och verklig relation med de människor de blir, inte de barn de var. Mycket jobb, men väl värt det.
Så kanske är det rätt att låta dem se mej som jag är, inte som mammarollen? Jag har ju i princip gjort det jobb jag tog på mej när jag hade den stora glädjen att bli mor: försöka lotsa mina barn genom uppväxandet så att de blir självständiga vuxna. Målet var klart, sen kom ju tyvärr medfödda grejor emellan på vissa håll och förhindrade måluppfyllelsen i ett fall. Där har jag en bit kvar, men kan absolut inte låtsas att min dotter fortfarande är ett barn, för det är hon inte. Hon är liksom sin bror en ung vuxen, men till skillnad från honom kan hon inte klara sej själv ännu.
Lite schizofrent känns det: storsonen, så självständig och säker, glider fram genom allt, tar svårigheter som de kommer (även om han ringer och bitchar löser han det mesta själv även om jag stöttar), planerar och analyserar, och så dottern, passiviserad av sjukdomen, oförmögen att fatta beslut och ta ansvar, oförmögen att planera överhuvudtaget...
Gener och miljö. Intressanta saker, det. Visar bara att man kan ha precis hur många föräldraplaner som helst, varje barn är en alldeles egen individ och det som funkar perfekt på en gör det inte alls på den andra.
Det är lätt att vara efterklok. Jag förmodar att jag kommer att märka om de här tankarna är misstag.
4 kommentarer:
Kan inte vara fel att visa barnen att man inte är mer än människa ändå..
Nä, en mamma är ju inget proffs, fast man kanske borde ha någon sorts certifiering innan man skaffar barn.
På jobbet är jag ganska duktig på att skjuta egna känslor åt sidan, fast det händer att det brister där också men inte inför patienter eller anhöriga.
Det händer att jag tappar mamma- fasaden inför mina barn. Att jag gråter av trötthet, sorg eller fysisk smärta. Jag tror inte att det skadar att jag visar att jag är en människa av kött och blod, inte alltid en mamma-robot-Duracellkanin. Det finns väl gradskillnader i det här, jag lämpar inte över mitt vuxenansvar på barnen, men att våga vara svag ibland kan vara en styrka.
Varför skulle det vara något bra att försöka upprätthålla en fasad där man inte visar känslor, inför sina barn? Det förstår inte jag. Finns det inte en risk att man lär barnen att det inte är tillåtet att visa känslor inför andra?
Vi har alla känslor, oavsett om vi är barn eller vuxna. Vuxna blir också ledsna och arga, precis som att de blir glada. Det är en del i att vara människa. Och inte är väl en människa "svag" för att den vågar visa att den också kan bli ledsen eller arg??
I vissa familjer tror jag att man fått lära sig att man inte får lov att vara ledsen eller arg, man ska hålla det inom sig. Men det tror jag är fel och skapar problem senare i livet.
Jag tror ändå att barnen inser att deras föräldrar inte är några super-människor, som alltid är glada och nöjda - utan att även vuxna kan ha bekymmer och bli ledsna och arga. Och det är ju så det är. Och vad vinner man på att försöka låtsas något annat?
Tror det hänger i lite sen de var små, den tiden då en ledsen och förtvivlad mamma väckte ren skräck och fasa - man får vänta lite med de där starkare känslorna, eller djupare, kanske jag menar. Tills de har egna referensramar. Tills de vet att man får känna det man känner, att grejen är h u r man uttrycker de där känslorna...
Det har inte varit så svårt med pojkarna, men dottern som ju har svårt för det här med "normalkänslor" är en annan femma. Hon utgår ju, givetvis, också ifrån sej själv, och när hon känner är det ju himmel eller helvete, raseri eller lugn, inget däremellan...
Jag utgår nog en del, som sagt, från mina föräldrars sätt att vara föräldrar, och försöker att inte vara sådan.
Jag vill vara en riktig människa inför mina barn. Men just nu är det svårt, för jag har inte riktigt kontroll på det, det skulle vara lätt att tippa över...
Kram till er alla.
Skicka en kommentar