Mummel om läkare

Jag har ett hatkärleksförhållande till läkare, det erkänner jag gärna.

Några av de största idioter jag nånsin träffat har varit läkare, okänsliga idioter, utan någon som helst insikt i människor och känslor och... Ja, ni vet. Eller de som varit i vårdsvängen nån gång vet. Det finns läkare som är så mightier than thou, så inihelvete fulla av sin egen märkvärdighet att de inte ser att de har en människa framför sej, de ser ett symtom. Eller kanske flera.

Sen har vi de där typerna som aldrig i livet hellre döden erkänner att det faktiskt finns saker som de inte vet nåt om, trots att det handlar om medicin. I stället för att säga nånting i stil med "just det här kan jag inte så mycket om så det måste jag kolla" snackar de en massa skit och vägrar att erkänna att det finns saker de inte kan på sina fem fingrar. Jag menar - det finns väl ingen människa som kan minnas allt??? Under mina utbildningsår insåg jag att den viktigaste kunskapen man får med sej från de så kallade högre studierna är var man hittar den information man behöver eftersom det faktiskt inte går att minnas allt man "lär"...

Sen har vi de där totalsomatiska typerna, de som vägrar se att människan är en helhet, kropp och själ och ande, somatik och psyke i en salig och kanske t o m omöjlig att förklara blandning... De är ganska jobbiga att ha att göra med för nån som har ständig smärta, vill jag lova...

Vad jag egentligen vill komma till, men undviker för att det är lite genant, faktiskt, är att jag i ganska många dagar haft ångest inför ett läkarbesök. Jag, tro´t den som vill, undviker läkarbesök i så hög grad jag nånsin kan, och när jag tvingas boka en tid kräver jag att få träffa en läkare jag träffat förut, en som jag har en relation till och som vet vad jag har för problem.
Orsaken är enkel, även om det tog lite tid för mej att komma fram till den: jag orkar inte sitta och dra tio års sjukdomshistoria för en AT-läkare som inte haft tid eller besvärat sej med att titta i journalen innan jag kommer in...

Nu stod jag s a s med rumpan bar: min första läkare, livräddarläkaren som skickade mej på rehab och, i o f s slumpmässigt, kastade mindfulness och mental träning i min väg, försvann in i forskning för ett antal år sen. Nästa läkare, också fantastisk på så sätt att han betraktade patienter som hela människor, inte separata symtom, bytte arbetsplats, den otrogne jäveln... Den senaste, som jag också fick en jättebra relation med, är långtidssjukskriven.
När jag senast skulle förnya mina recept fick jag nej - och ett mejl med "boka tid, ta med utdrag ur apoteksregistret" och det blev skitjobbigt. Dels för att jag behöver medicinerna för att klara mitt liv, dels för att jag började katastroftänka direkt: tänk om de anser att jag är beroende, inte ska ha medicin, att jag ska klara mej utan, då kan jag inte jobba, inte ta hand om ungen, inte finnas för de andra, inte göra annat än att ha ontontont och kanske gå från att se mej som ofrisk till att bli sjuk och sitta hemma och stirra på väggarna och då går det riktigt åt helvete jag måste kunna jobba och....

Jag nästan grät på vägen dit, men det beror förstås på att jag är extra störd just nu och därtill har extra mycket smärtor eftersom jag mår så dåligt psykiskt, är stressad och spänd, stunden i väntrummet var som helvetets förgård, och nu känner jag mej ännu mer som en idiot...

Vilken jävla tur! Vilken fantastisk människa, underbar läkare, kunnig och öppen och... Superlativ och superlativ och superlativ.
Jag känner mej nästan välsignad. En läkare som inte bara tror på att människan är en helhet, han utbildar andra i det...

Så nu blir det ny magnetröntgen och lite medicindiskussioner. Han föreslår morfinplåster istället för alla piller, och troligen har han väldigt rätt. Men: jag har nån sorts psykologisk tröskel som gör det skitsvårt för mej att tänka att jag ska gå på morfin... Jag vet att det är fånigt, att de mediciner jag tar nu ju omvandlas till morfin i kroppen, same same - but different, trots det.

Jag får jobba på det. Tänka att det ju faktiskt skulle vara otroligt skönt att slippa en stor del av pillerransonen dagligen...

Tänk om fler läkare vore sådär. Såg hela människan. Bar sej åt som om just den här människan, som just nu sitter i stolen där, spelar stor roll.
Jag skattar mej lycklig, och skrattar åt min onödiga oro. En sak mindre att ha ångest för!