Idag är jag lite mer förbannad än vanligt, även om den där välkända uppgivenheten sticker upp skallen också.
För ett par månader sen hamnade jag och dottern i diskussion. Hon ville ha en ny telefon, och tänkte utnyttja ett av alla dessa lockerbjudanden från diverse telefonföretag som pepprar oss alla dag och natt.
Jag sa att jag inte tyckte att det var en bra idé, och hur kunde hon förresten få ett telefonabonnemang, hon har ju ingen inkomst alls, lever på försörjningsstöd?
Inga problem. De kollar visst inte ens sånt, bara om man har nån anmärkning hos kronofogden - eller?
Nåja. Igår fick jag ett panik-sms. Hon hade gjort ett stort misstag, hon är en idiot, blablabla... Panik, förstås, jag minns nog inte ens vad som for genom huvudet på mej innan hon svarat - och berättat att hon kollat saldot på sin telefon och insett att räkningen var på mer än hon får från socialen för en månad.
Såklart. Inte kan hon förstå det där med att det kostar en massa att surfa på telefonen från sjukhuset, inte just då, just då vill hon ju bara ha kontakt med yttervärlden och eftersom hon inte har nån impulskontroll eller något konsekvenstänkande så använder hon sin telefon...
Jag sa inte vad jag tänkte vilket förstås var "vad var det jag sa" utan jag sa att vi får ta verkligheten för vad den är och hantera den. På nåt vis ordna upp eländet. Fråga om hon kan få en avbetalningsplan, kolla om hon kan bli av med det jävla abonnemanget - vilket jag förstås inte tror. Jag sa att hon fick försöka få nån - från soc eller psyk - att ringa och fråga hur fan de arbetar, hur kan de tillåta en psykiskt sjuk människa utan inkomst teckna ett abonnemang???
Vi kom överens om att hon skulle plocka ur sim-kortet på en gång, och istället sätta i kontantkortet som faktiskt ingick i det där lur-paketet från telefonföretaget. Jag ska se till att hon ger det där simkortet till mej också, bara för att vara säker.
Är det inte det ena så är det det andra. Jag inser att det är såhär mitt liv kommer att se ut. Varje dag nånting nytt. Och jag måste försöka övertyga henne om att hon inte är en idiot även om hon ibland fattar idiotiska beslut, att hon är som de flesta andra, misstag gör alla...
Men just nu orkar jag faktiskt inte tänka alls. Jag vet att hon kontaktat sin pappa, och jag vet också att han troligen kommer att lägga upp de tusenlappar (hur många? Fyra? Fem?) som behövs för att hon ska komma ur den här knipan utan att fundera över att han faktiskt inte hjälper henne genom att göra så.
Men jag orkar inte. Just nu.
5 kommentarer:
Det konstiga är att (generaliserar) män aldrig tänker före de gör eller förstår vikten av hjälpa utan att tro det innebär att lätta på plånboken som en god gärning.
kram
Jag gjorde misstaget här i USA och köpte en Iphone åt tonårsdottern med en idiotisk "G phone plan" som funkar som kyss mig i arselet, typ. Nu har vi fått göra upp en ny plan. Efter nästan två år. Jag var ju dum nog och tecknade ett två års kontrakt! GAAH! Kan man bli tokig så säg.
Trevlig helg i alla fall säger jag från CT, USA.
Snart ensam: Så har det alltid varit... Förr var han idolen, avguden, snälla pappa som alltid gav pengar och presenter, men nu säger dottern: "Han försöker köpa min kärlek". Tyvärr är hon ju som hon är i sin psyksjuka och tvekar inte en sekund när det gäller att dra fördel av det.
Taina: Många föräldrar åker på en blåsning. Och här i Sverige är den snabbast växande gruppen hos kronofogden unga människor, bl a med mobiltelefonskulder. För jävligt. Jag idiotförklarar inte alla unga, jag säger bara att de faktiskt inte har en färdigvuxen hjärna, och bland det sista som blir klart är just konsekvenstänkandet, kanske så sent som uppåt 25-årsåldern! Och det gäller friska människor, inga borderline-kids...
Mina barn som inte är psyksjuka, drar sig inte heller för att utnyttja sin pappa. Han har f.ö. låtit yngsta sonen köpa en Iphone som ska betalas genom avdrag på barnbidraget varje månad. Tyvärr glömde fader att jag ska ha barnbidraget eftersom sonen numera bor hos mig nästan hela tiden. Att det kostar att tanka kontantkortet har han inte heller tänkt på.
Jag vet inte om det fungerar så numera, men jag har haft bl.a. dementa som fått vissa galna affärer som de gjort, upphävda genomn att läkare skrivit intyg.
Företag verkar inte vara så nogräknade öht. Mina barn har lyckats beställa både det ena och andra som skulle vara "gratis" trots att de varit under 18 år. Ibland har köpet hävts, ibland har det bara varit att betala.
Jag sa faktiskt att jag tyckte att hon skulle få nån myndighetsperson att ringa och säga att hon ju för fan är sjuk i huvudet - och jisses så hon skrattade, min unge...
"Du är inte riktigt klok, mamma", pep hon, och tyckte att det var en strålande idé...
Däremot är jag rädd för att hennes pappa kommer att börja ge henne extrapengar, han har pratat om det förut men jag har lyckats få honom att tänka lite mer på den saken. Hur ska hon nånsin lära sej hur saker och ting funkar, att man för att få pengar måste jobba...
Skicka en kommentar