Små misstag - stora scener

Ännu en skitdag.

Inte bara den lille terroristen (bitmärken i nektariner i fruktskålen, "för att jag blev arg", som leder till att han själv får kasta bort de frukter han bitit i - vilket var alla, btw - och att mamman är så taskig att hon säger att hon gärna vill att han ber om ursäkt vilket leder till att den lille mannen upplyser om att han "inte tänker prata med dej så länge du har den där attityden" vilket leder till att mamman blir så arg att hon säger till pojken att han ska gå till sitt rum en stund, tills han kan tänka sej att prata med mamman... Han stannade där länge. Länge...) utan den stora också.

Läkaren som skrev ut henne från sjukhuset ändrade en av hennes mediciner eftersom det fanns misstanke om att hon fick utslag av den hon hade, så när hon skulle hämta sina apodospåsar på psyk fick hon ingen medicin. Det var ju fel. Eftersom läkaren ändrat...
Hon var hysterisk, visste ju att det skulle bli så, att det inte skulle fungera, att allt ska gå åt helvete, det är ingen idé att försöka och så vidare.
Och jag pratar och pratar och pratar och försöker samtidigt hitta på en fantastisk lösning eller åtminstone en enkel, men det fungerar inget vidare. Det bästa jag kan komma på är att säga att jag ska ringa till den ena och den andra och kolla hur vi ska fixa det hela - och hon fortsätter att avbryta med kaos-och-katastrof, med jag-visste-ju-att och det-är-ingen-idé.

Jag ringer. Och det är som vanligt, runt runt. Avtalet mellan kommun och landsting gör att personalen på boendet inte kan hjälpa henne, de kan inte ens gå med henne till avdelningen där hon låg inlagd för att hämta nog med medicin tills på fredag, det går inte eftersom avtalet inte omfattar psykiskt sjuka, bara somatiskt.
Och avdelningen kan inte komma med medicin, så jobbar de inte. Och så vidare.

Jag sliter mitt hår, helt i onödan förstås. Vad hjälper det? Ringer upp henne, och samtalet slutar i katastrof. Tror jag, iallafall. Jag tvingas säga att jag kan hjälpa henne med att åka och hämta medicin, men inte förrän senare, och om det inte passar så är det ju så. Det är vad jag har att erbjuda. Hon får bestämma. Jag har erbjudit, mer kan jag inte göra. Men hon får för fan se till att lösa problemet, inte sätta sej i ett hörn och gnälla, vad leder det till? Det här är den verklighet vi har att leva med, hon har inte gjort fel med drabbas, inget av eländet är hennes fel men hon får lov att handskas med det iallafall.

Ungefär så. Sen la vi på. Efter en lååååång tystnad, som jag för en gångs skull inte bröt.

Och så grät jag, snorigt hulkande, en liten stund.

Sen kom den lille ut, torkade upp vattnet han hällt ut på golvet "för att han var arg", och bad om ursäkt för både det ena och det andra och vi var bästa vänner igen.
Sen ringde dottern och sa att hon gått till sjukhuset och hämtat medicinen. Jag sa att jag var stolt över henne, att hon skött det hela skitbra, och att jag skulle följa med henne och (förhoppningsvis...) hämta apodospåsar på fredag.

Happy ending? Knappast. Jag är helt utmattad, och kan inte känna nån riktig glädje, jag kan inte göra det för att jag är för trött, bergochdalbanan är för häftig.

Varför han bitit i alla nektariner? För att storasyrran inte stannade över natten när hon var på besök utan var tvungen att åka tillbaka till sjukhuset...