Mummel om tonårsfasoner hos medelålders...

Med stor svårighet övervann jag mina tonårsfasoner och gick till mina föräldrar idag.



Det var nåt jag planerat göra, men som nästan ställdes in efter ett telefonsamtal från min mor.

Fan så hon sopar till, stenhårt, mitt i prick, de där väl inövade nålsticken som kan knäcka den starkaste och definitivt är nära att knäcka ett ynk som jag.

"...du kan väl åtminstone ringa, jag är ju orolig..."
Vi pratade igår kväll.

Och så kommer det "...jaha, det finns inget jag kan hjälpa till med idag då?" med den där rösten som betyder att hon är dödligt sårad, trots att hon upplyst om att hon skulle spela golf idag så att jag, även om jag velat, eller ens kunnat, hitta på nåt att be om hjälp med, så visste jag att hon var upptagen. Men????

Och så sen. Kommer. Det.
"...vi får ju hoppas att det passar mej när du ringer och vill ha hjälp, jag kan ju inte sitta och vänta på att..."

Då är det nära. Så inihelvete nära att jag ber henne hoppa och skita och bara låta bli mej, låta bli att trycka på dom där knapparna som hon vet orsakar smärta, lidande, lessamhet...

Men jag satte mej över mina tonårskänslor och gjorde nåt snällt. För jag vill verkligen vara en god människa, och kanske tillochmed trots allt en god dotter.

Vad det nu kan vara...

Mummel om vargtimmar

Natten har bestått av dom, vargtimmarna. Inget annat.

Där det borde finnas sömn, vila, återhämtning finns bara ångest, skräck, livsleda. Sliter bort det jävla nikotinplåstret och går ut på balkongen, hostar våldsamt, förstås, som alltid nuförtiden, när jag tar de två första blossen - men sen, sen är det bara bara underbart. Fast jag har köpt light nu. Förenat mej med den majoritet rökande kvinnor som väljer Marlboro light...

Då minns jag min första poesikärlek, Eeva Kilpi, och letar fram den numera väldigt slitna samlade utgåva som rymmer översättningarna av Sånger om kärlek, Innan döden och Animalia.

"Jag somnar in
med ditt namn på mina läppar
Mogadon, Mogadon.

Men ibland tar idealismen överhand,
då blir jag ursinnig och tänker:
Sömnlösa i alla länder, förena er!"

Läser vidare, och inser att det är alldeles överjävligt bra, jag förstår hur hon, den underbara, vilda finskan, kunde få mej att drömma om att kunna skriva poesi, men inte bara poesi, utan sån poesi...

"Linda ömt dina trasor kring mitt upplösningstillstånd,
handskas varsamt med mig, människoson."

Båda ovanstående är ur En sång om kärlek och andra dikter från 1972, tolkade av Kerstin Lindqvist.

De bästa är långa, för långa för att jag ska orka skriva dom nu, jag är bara trött. Men om ni har möjlighet, läs då En sång om kärlek, den är underbar...

Livsmisstag

Finns det såna?

En stor sorg har jag nu, och det är att fanskapet som hjälpte mej att skapa världens underbaraste lilla flicka sviker.

Han har ett biologiskt barn. Hon behöver honom otroligt mycket. Han väljer att inte höra av sej alls.

Hur fan är man funtad då???

Jag skäms över hur mycket jag faktiskt föraktar den man jag en gång älskade djupt. Min ilska känner just nu inga gränser, och jag vill aldrig, och då menar jag faktiskt aldrig, prata med honom mer.

Alla dessa år av kämpande för att de skulle ha en bra relation, eller åtminstone en relation, alla dessa års försök att få honom att inse hur mycket ett barn är värt och hur man aldrig nånsin "slipper undan" - inte värt nånting.

Jag förstår ju nu att det aldrig fanns en chans. Han är, för att vara brutalärlig, lika störd som hon är. Han kommer aldrig att kunna klara mänskliga relationer.

Och jag undrar förstås - varför dras jag till dessa män???

Mummel om stressreaktioner

Så kommer det förmodligen att stå på mitt framtida sjukintyg. Det är nära nu.

Funderar på hur mycket man tål innan man bryts, och kommer fram till - ungefär såhär mycket.

Nu orkar jag inte, och det är uppenbart. Möjligtvis har semester något med saken att göra, att jag inte har jobbet som... Ja, avledare, kanske? Möjligtvis är det så att semestern, liksom förra året, domineras av psykisk sjukdom och dess följder. Eller störning. Eller vad det nu är.

Förra året: dotter försöker ta livet av sej, skär sej i strimlor, in och ut på barnpsyk, vill inte bo hemma "för att jag gör så att mamma mår dåligt", ja fyfan. Jourhem. Rymningar. Psyket. Jourhem. Rymning. Rum på folkhögskola. Krasch, självskador, psyket.

Men det var förstås efter semestern. Semestern tillbringade jag i en källarbunker, för det var där de hade föräldrasängen på barnpsyk.

Och i år... Hon bryter mot permissionsavtal, och jag, som ju är den utsett ansvarige, "skvallrar". Tough love, det är svårt. Vi grät mycket, hon och jag, i varandras armar, och pratade mycket också, vilket är en stor förändring jämfört med förra året. Då gick hon in i en näranog katatonisk tystnad. Hon var inte arg på mej, men drog igång sitt självhat och -förakt, och jag, jag försöker säga att vi alla gör misstag, lär dej för fan... Fast jag vet att det inte funkar så med henne.

Sen, åter på behandlingshemmet: fetångestattack med bitna armar och svimningar och hela köret. Enda orsaken till att de inte tog henne till sjukhus var att den ende som är stark nog att brotta in henne i en bil när hon är i det läget var ledig. Ambulansen tar inte såna fall. Om inte polisen hjälper till. Och det tyckte de, personalen alltså, skulle lägga sten på hennes ångestbörda... Just ja, skurit sej hade hon också.

Nästa dag skar hon sej igen, och visade, och bad att få bli körd till sjukhus innan hon gick in i panikångest. Där blev hon kvar ett par dygn.

Sen. Sen rymde hon. Eller följde med på rymning. Och rökte hasch.

De dagarna knäckte mej, kan man säga. Att nu veta att det nästa vecka är möte, igen, med social och psykiatri och behandlingshem, för att diskutera vad som ska hända nu, är.... Överväldigande? Övermäktigt?
Grejen är att jag inte kan göra ett skit, nämligen. Förmodligen ska jag vara väldigt väldigt glad - hon vill ju ha mej med. Kanske för sista gången, eftersom detta möte inte kommer att gå som hon vill. Inte alls.

Hon vill, förstås, leva ett vanligt liv, ett liv som vanliga artonåringar gör. Hon vill ha eget boende, klara sej själv. Hon vill, hon vill.

Vad hon visar är att hon inte klarar av det. Inte klarar att ta ansvar för sitt mående. Hon klarar inte av att ha praktisk, ens på deltid. Hur ska hon då klara sej?

Det är så hemskt att se, att höra, att veta att hennes verklighetsuppfattning inte alls har med vår verklighet att göra, vi andra som lever i det riktiga samhället där man måste jobba för att få pengar.

Hon har inte fattat att hon inte längre kommer att behandlas som ett barn. Nu är hon vuxen, och det är fan inte kul att vara.

Och jag, jag håller också på att krascha, det vore ju snyggt? Inte bara dotter på behandlingshem, vi har också mamma på låst avdelning, för hon löstes visst upp i stressreaktion med ångestsyndrom, hoppsan...

Mummel om nystart!

Kanske är det bra när man blir förbannad på bagateller. Det jag blir förbannad på idag, som yrkesmänniska och som människa inget mer är att stora tidningar har mage att ta upp space med sån här skit: http://www.expressen.se/nyheter/1.1239161/blondinbella-tvingas-ta-time-out

Kanske är det så att jag blir så omåttligt irriterad därför att det skrivs så mycket skit överhuvudtaget när så mycket som är viktigt aldrig kommer i tidningarna - pappers- eller nätupplagor kvittar - för att det inte "intresserar läsarna".

Skitsnack.

Jag genomdrev en artikelserie om psykvården, givetvis med grund i vad jag själv upplevt, men inte för att på något vis som ett självändamål. Min tanke, mitt mål, var att alla de som tror att de är ensamma ska veta att de inte är det. Att vi är rätt många som kommer till en punkt i livet när allt vänds uppochner och vi tvingas börja bearbeta det faktum att vi har en sjuk anhörig.

Skitsamma om det är psyk- eller somatisk sjukdom, det är lika jävla jobbigt att hantera vilket som.

I mitt arbete gör jag en massa saker som jag betraktar som skitjobb, men jag lägger lika mycket omsorg på ett knäck om den årliga marknaden (som görs för nittonde året i följd och egentligen skulle kunna skrivas utifrån föregående års artiklar med en liten telefonkoll för att se till att inget blir tokigt) som jag gör när det gäller en större nyhet. Varför? För att det är viktigt för mej att veta att jag gör ett bra jobb.

Jag har samma inställning till mitt föräldraskap: jag vill kunna känna att jag faktiskt gjort allt jag kunnat.

Idag är det svårt. Jag, och behandlingshemmet, inser att vi slåss mot en riktigt stor, fet, våldsam drake. En döv en. Och troligen blind.
Mitt barn är inte längre ett barn i lagens bemärkelse, vilket innebär att jag egentligen inte har ett skit att säga till om. Det är nu inte riktigt så eftersom hon är omhändertagen enligt SoL, så länge hon är det fortsätter jag att vara vårdnadshavare i viss motto. Men ändå.

Nu har soc bestämt att hon ska flytta till egen lägenhet. Jag anser att det är för tidigt, främst med grund i att hon definitivt inte är psykiskt stabil. Behandlingshemmet anser samma sak. Det skiter soc i, och jag är rätt säker på att det beror på order från politikerhåll.
"Plocka hem alla placeringar, vi har inte råd!"
Eller nåt sånt.

Jag anser att det givetvis är så att målet är att hon ska klara sej själv. Jag har t o m börjat packa grejor till henne, glas, kaffebryggare, tallrikar, sånt jag ställt undan under årens lopp med tanke på de stora ungarnas utflygning. Handdukar. Sängkläder. Ni vet.

Men: jag anser att hon ska vara stabil i sitt mående först. Det är man inte när man ligger i sängen och tuggar sönder sina armar eftersom man inte kan hantera panikångesten. När det har varit ett antal resor till psykakuten under senare tid.

Behandlingshemmet söker förtvivlat nån ansvarig på socialen här - men alla är på semester. Alla är på semester till dagen innan hon får tillträde till lägenheten. Fram tills dess? Ja, de permissioner hon får åka på (förutsättningen är att hon bedöms som stabil av personalen) övergår ansvaret till - mej...

Fast inte riktigt. Eller hur det nu är? Hon är ju vuxen? Ska ta eget ansvar? Men varför ringer hon då och vill att jag ska stå för kostnaden för konsertbiljett, det ska hon ju se till att hon fixar själv nu?

Jag är ganska förbannad, som sagt. På att pseudo-nyheter blåses upp till världshändelser.
Nu bagatelliserar jag definitivt inte övergrepp på kvinnor. Hade själva övergreppet varit nyheten hade det varit en annan sak. Men det är blogg-personligheten och vilka följder det blir för bloggen som är "nyhet". Och det är inte riktigt klokt.

Vad jag först tänkte?
"Undrar hur nära vänner de är, reportern och den där Isabella? Klart att de måste vara vänner, annars hade bloggen citerats rakt av istället för att det skrivs ut adress, det är fan bara för att locka folk till bloggen så att räknaren klickar på ett par tusen besökare till, mer klirr i kassan, cash till ny semester i annat land än det där otäcka, mansgrisiga Italien..."

Misstag att vara ärlig?

När jag pratade med kontaktpersonen, kp, igår var jag ärlig.
Talade om hur inihelvete svårt jag har det just nu med att orka vara medkännande, stöttande, alltihop. På grund av sveket. På grund av att jag i-n-s-e-r att det verkligen är såhär det kommer att vara i resten av mitt liv.


Hon är sjuk. Det gör att hon inte funkar som vi andra gör. Det gör så att hennes närmaste såras och skadas. Vi får lov att bestämma oss var gränserna går, och sen hålla på dom.

Kp:n låter som om hon tycker att jag är en skit som inte "förstår". Jag förstår fan så bra, mycket bättre än vad hon gör, eftersom jag levt detta mycket längre tid än fyra månader.

Jag ser att hon kommit långt i vissa delar, visst gör jag det. Hon skadar inte sej själv längre, t ex, och det är fantastiskt.
Samtidigt måste jag, för min egen och andras överlevnads skull, vara ärlig mot mej själv och kunna säga: ja, i vissa delar har hon utvecklats, men inte i andra. Där är hon som förr.

Det verkar inte kp:n förstå. Men det är väl, framförallt, hennes problem.

Inte mitt.

Mummel om svek

Jag vet inte hur jag tänker längre, eftersom tankarna måste kvävas.
De är nämligen såna som mammor inte får tänka, och kvävs de inte kvävs jag av skuld. Så är det.

Men: problemet är att jag har fler än ett barn. Och när det ena barnet sviker det andra, sårar det andra, hur reagerar och agerar man då?

Det borde man aldrig behöva få reda på, men det får man.

Nu har jag en son som än en gång svikits av sin syster. Såhär säger han nu:
"Nu har hon bevisat det igen. Om man ger henne ett lillfinger så tar hon hela armen."

Han lånade ut en telefon till henne. Hon har sålt den. Det vet vi, men hon vet inte att vi vet. När jag fick det bekräftat frågade jag henne, och hon ljög. Den var kvar på behandlingshemmet, hon hade bara glömt den, det var så bråttom på morgonen, blablabla.
Hennes bror frågade också, och hon ljög igen.

Jag pratade inte med sonen förrän hon farit igen, och hans ansikte...
I de ögonblicken tycker jag så inihelvete jävla illa om henne, det är otäckt, men sant.
"Att hon bara kan", tänker jag, "att hon bara kan göra såhär när han försöker visa att han vill känna förtroende för henne, underlätta hennes liv, vara snäll."

Men som jag säger till honom: förmågan att förstå vad det är hon gör mot honom har hon inte. Det är inte för att vara elak. Det är bara såhär enkelt: hon behöver pengar. Då har hon rätt att se till att hon får det. Hur spelar ingen roll. Vem som drabbas i andra hand tänker hon inte på - eller har, som sagt, inte förmåga att sätta sej in i.

Men det där fattar jag inte än, fattar vi inte än. Hur hennes störning kommer att störa oss resten av våra liv. Hela tiden testas våra gränser, och om vi ger med oss det minsta lilla rusar hon långt långt över dem. Så är det bara, men det är svårt för oss normalstörda att riktigt ta till oss.

Jag fick order från behandlingshemmet: jag ska inte ta det här med henne. Det ska de göra. Jag hoppas att de gör det också.

Problemet är att jag känner att hon lyckats slingra sej in i dem. Kontaktpersonen sa att det inte är lätt att bo på behandlingshem, att hon haft press på sej. Jag sa att det här mönstret inte är okänt, att det hänt om och om igen (digitalkameran som jag reparerade efter att hon haft sönder den, 2 000 spänn åt helvete), att det inte har nåt att göra med att bo på behandlingshem - men det når inte fram.

Då tvivlar jag förstås på mej själv, jag ifrågasätter mina odiskutabla erfarenheter, allt jag upplevt genom åren och blir den där lättlurade morsan igen: kanske har jag fel? Kanske har de rätt, kanske är det inte alls så att hon fortfarande anser att hon har rätt till det hon vill ha till vilket pris som helst, kanske har hon ändrat sej, blivit mirakulöst frisk?

Men jag vet faktiskt att det inte är så. Jag känner till hennes otroliga förmåga att charmera. Att få människor att tro att det hon säger är deras sanning också, att göra sin verklighet till andras - men jag har levt det för länge för att gå på det längre.

Jag säger som min enastående storsinte son: jag älskar henne fortfarande och det kommer jag alltid att göra, men jag litar aldrig mer på henne.

Men vi kommer att lita på henne igen. Vi kommer att gå på hennes åkningar och såras och skadas, i evighet, amen.

Oförlåtligt misstag

Jag glömmer saker, det vet jag.

Det är som dimma i skallen, och vissa dagar är det som om allting bara försvinner. Jag ser bevis på att jag gjort grejor (alltid en fördel med att jobba som dagstidningsjournalist, där finns dagliga bevis på vad man gjort...) men jag minns inte riktigt hur. Eller när.

Nu har jag glömt nåt man inte får glömma. Jag har glömt min lilleplutts skolavslutning.

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag hade ju t o m pratat med mamma och pappa om den, och dom skulle också dit. Alltså glömde dom också vilken dag det var?

Fast det funkar inte riktigt så. Jag vet precis vilken dag och vilken tid, det är bara det att jag visst inte riktigt visste vilken dag det var jag befann mej i. Om sanningen ska fram sov jag i princip ett dygn, det var nästan lite läskigt. Sov och sov och sov - och så dagen efter frågade min mamma vilken tid det nu var skolavslutning, igen...

Igår. Igår var det, sa jag, och kände hur jag frös till is. Fattade inte vad som hänt, eller hände. Jag bara... Ja, frös. För. Så. Gör. Inte. Jag.

Detta orkar jag inte.

Misstag att börja tänka

Nu känner jag så här:

Det vore bättre för alla om jag inte fanns.

Bättre för den lille, som skulle slippa att slitas mellan två skilda föräldrar som han kanske känner att han måste välja mellan.

Bättre för dottern, som skulle slippa att jobba med åtminstone en relation när hon har så många andra jobbigheter.

Bättre för storsonen, som skulle slippa... Ja, allt, i princip, nu stör han sej på mej så fort vi möts, och är rent otrevlig.



Så tänker jag.



Det är längesen jag hade såna här ordentliga självmordstankar. Det skrämmer mej. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, jag tar redan antideppiller. Det finns inget mer jag kan göra för att underlätta för mej själv förutom att slänga ut min äldste son, och det klarar jag inte av.



Jag tycker så illa om mej just nu. Jag finner mej själv motbjudande, till kropp och själ. Svarta tankar, inga positiva planer, inga planer alls, faktiskt, för gammal, allting har flyttat ner ett par våningar, jag kommer att sluta alldeles ensam och bitter nånstans i nån jävla servicelägenhet...



Vad framkallade detta?



Jag tror att det var när grannen, en underbar gammal dam, ringde på på nationaldagen och ville låna en ljudbok. Hon kan inte se längre, och hade läst ut allt hon hade, och biblioteket var ju stängt - klart hon får låna böcker!

Iallafall. Hon sa: Det blir så ensamt, förstår du. Det blir lite lättare om jag har nåt att lyssna på, jag kan sitta på balkongen och när det blir för varmt flyttar jag ner till trädgårdsmöblerna i skuggan under träden.



Hon har tre söner. De har alla barn, några av dom vuxna. Och är så ensam. Så kommer jag att bli. Insåg jag.



Det vet jag inte om jag orkar. Jag försöker tänka att jag faktiskt inte får vara så jävla egotrippad, det är klart att ett litet barn vill ha och behöver sin mamma, till och med en dålig mamma är bättre än en död - och så kommer de där andra tankarna, som säger att det fan är ännu mer egotrippat att lägga hela ansvaret för mitt fortsatta levande på en liten unge...



Cirklar. Jag borde ringa min samtalskontakt, men jag står inte ut med honom. Kanske skulle jag prata direkt med läkaren? Hon är bra. Om hon inte redan gått på semester...

Mummel om Liv

Jag svettas, det är vad jag gör, och har gjort, i dagar.
"Man ska ju inte klaga..." är vad jag hör, från i princip alla jag möter. Men: klagas gör det. På värmen. För chocken är för stor, kan jag tänka, från det gråblöta till - Medelhav? Utan hav, då, förstås.

Har fått många tillfällen att tänka på livet, eller Livet, de senaste dagarna. Min älskade dotter med ny glimt i ögonen, en ljus, med glädje och förväntan - så underbart! Den syns, och hon glittrar. Alla ser den. Alla kommenterar den, och lyfter henne vidare, vidare, uppåt.

Hon njuter - för hur saker och ting än är så vill hon, behöver hon, synas. Förr syntes hon som Svart, utanpå och inuti, hon riktigt osade Svärta... Nu, i helgen, är det Ljuset som dominerat. Hon har klätt sej i gult och vitt, bara det! Håret är inte svart längre, utan lysande rött, och det är underbart.

Och mina pojkar glittrar dom också, strålar Ljus, kvittrar och pladdrar och skojar.

Sen är det jag, då. Som inser att jag inte har ett Liv, inte ett eget. Jag lägger den kraft jag har på två saker: jobb och barn. Spelar ingen roll om dom, enligt passen, är vuxna. Två av dom, åtminstone. Dit går kraften, så är det bara. Än kan jag inte släppa, även om jag ser ut att ha gjort det.

Inuti rör sej allting runt barnen. Kampen pågår fortfarande, och jag tänker: hur hade det varit om det funnits pappor som tagit sin del av allting, som inte lassat över allting - känslomässigt, praktiskt, ekonomiskt - på mej?

Då hade jag inte suttit här utan allting. Fast det där var överdrivet, jag har allt jag behöver och lite till. Det jag inte har är allt det där alla verkar ta för givet nuförtiden, råd att åka på semester, råd att ha bil, råd att köpa nya kläder varje säsong. Det har jag inte.

Får det mej att må dåligt? Ibland. Jag funderar: hur ska jag ge den lille historier att ta med till skolan efter sommarlovet? Sen blir jag sur på mej själv, fan också, falla i den fällan, aldrig trodde jag väl att jag skulle...

Men det gör man. Främst för att barn är grymma, och jag vet att det blir "vad gjorde du på sommarlovet", för det blir det alltid. Det blev det för mej, och jag minns hur tråkigt det var att aldrig ha gjort nåt exotiskt... Bara samma gamla vanliga Stuga, alltid. Det var underbart där, jag kunde inte ha önskat bättre, men ändå.

Så hur gör man? Inte fan vet jag. Det är bara att ta en dag i taget, och sen ...