Nu är jag så trött, så trött igen.
Natt på akuten. Dotter dålig, hon ringde, smärta och massa blödningar, så jag sa åt henne att ringa 112.
Vilket hon gjorde. Jag kom samtidigt som ambulansen, och det var inte inte kul alls.
Infektion. Inläggning. Antibiotika.
Jag säger: "Du måste ta det lugnt, ta hand om dej, vila..." och hon säger "jag ska göra det och det, åka till pappa..."
Jag vet inte hur jag ska nå fram. Och jag är rädd. Rädd att hon på sitt omedvetet medvetna sätt ska se till att hon förstör sej, se till att hon aldrig aldrig kan få barn - och sedan använda det mot... Ja, mot vem?
Det var inte jag som ens föreslog en abort. Vad jag har gjort är att stötta henne i de beslut hon tagit.
Men: jag vet ju hur hennes störning funkar. Hur hon aldrig nånsin är ansvarig för nånting. Hur det alltid är nån annans fel.
Jag har varit den som fått ta det mesta hittills, men det här får hon svårt att lägga på mej.
Usch. Jag tycker inte om de här känslorna. Jag tycker inte alls om dem.
Och allt som kan gå åt helvete går åt helvete. Förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar