Mummel om familjetraditioner

När mina stora barn var små skapade jag en tradition som jag ångrar till denna dag - på sätt och vis...

Vi bakar pepparkakor. En del anpassas till julgransprydnader. Sen dekoreras det, med kristyr och karameller förstås.

Det är kladdigt och geggigt och jobbigt, det tar en sjusärdeles tid och jag är alltid sur och utmattad mot slutet.

I år blir det såhär: bakning igår, med storasyster och lillebror, båda i princip täckta av mjöl. Storasyster går hem till sej med en stor burk nybakade pepparkakor och den pojkvän mätt på deg.

Han bakade nämligen inte, han råkade "missa" den delen, kom försent - men äta deg offrade han sej på.

Ok. Fortsättningen. På Luciadagen ska det dekoreras, och då är förhoppningsvis storebror hemma på besök också. Tre stycken plus mamman, det blir fyra spritspåsar med kristyr och jag-vet-inte-hur mycket non-stop, det.

Kanske överlever jag, tillochmed. Kanske kan jag tillochmed undvika att bli utmattad och sur.

Kanske är det tillochmed så att det jävla diskbråcket lugnat sej så pass att jag slipper ligga på golvet mesta tiden, så som det var igår.

Men jag klarade att vara ugnsskötare. Inte en enda bränd plåt, faktiskt. Även om det var otroligt besvärligt att ta sej upp från golvet när den jävla timern pep.