Näpp, inget misstag...

...tror jag.

Hon svarade. Hade somnat, sa hon.

Hon ville inte att jag skulle vara med, men när jag hämtade för att köra vidare till sjukhus sa hon:
"Mamma, du skulle ha varit med, inte visste jag att det var ett sånt seriöst möte."

Hon mindes inte mycket. Hon kan inte minnas så bra, och inte strukturera alls, så är det nu bara.
Snart kanske soc inser det också - det verkar vara så att det börjar ramla ner lite poletter här och där nu.

Det sorgliga är att det beror på att hon nu har ett konkret fysiskt fel.

Jag menar, det är inte sorgligt för oss, men hur går det för alla dom som har psykiska funktionshinder???
De är nämligen lika funktionshindrande som rent fysiska grejor, ibland tillochmed mer så. Jag vet.
Jag har mina fysiska hinder, men det som är allra svårast att bemästra är faktiskt ångestattackerna och de dagar jag får när jag blir mer eller mindre socialfobisk - typ idag. Det var ett helvete att ta sej till bilen, för tänk om nån skulle komma?

Men jag vet varför. Jag vet precis varför, faktiskt. Det beror på min chef.

I fredags försökte jag förklara för honom hur han i budgetdiskussionerna skulle "använda" mej, nämligen genom att upplysa om att de faktiskt inte får räkna mej som full arbetskraft. Ja, jag är 75 % anställd. Men: arbetsförmedlingen betalar en hög procent i lönebidrag, min anställning (en helt vanlig anställning, såsom det är i de här fallen...) är anpassad, alltså kan de inte säga att jag finns på 75 %.
Det var svårt. Att få honom att förstå. Och mitt i alltihop visar han hur inihelvete korkad han måste vara genom att säga:
"Du ska vara tacksam för att tidningen vill ha dej anställd."

Pang bom rakt i mattan for jag. Utan att passera "Gå".

Fy för fan, som den tog. Jag kämpar varje dag för att orka jobba, eftersom jobbet inte bara är förbannat kul utan också för att det får mej att känna mej ... Normal? Jo, normal. Eftersom jag producerar i samma nivå som dom som är "friska". Men nu, nu vet jag inte om jag orkar kämpa. Inte med en chef som har den inställningen till mej.

Det blev bekräftelse på mina mörkaste tankar, tankarna som säger att jag inte duger, inte är bra nog, att mina fysiska problem inte bara gjort livet svårare utan också har gjort mej till en lägre stående människa i världens ögon.

Min chef och regeringen. Tack för den passningen...