måndag 15 december 2008

Misstag att projicera

Min mamma har nio levande barnbarn.
Inte vid ett enda av de tillfällen nåt av hennes barn berättat att hon skulle bli mormor har hon varit glad, eller ens delat glädje.
Jag hade bestämt en sak: så skulle jag aldrig bära mej åt, hellre döden.

Nu sitter jag här, o-glad. Mer än så. Så inihelvete förtvivlad, eftersom det inte finns några bra lösningar, inga goda alternativ, hur det än blir blir det skit.

Därtill projicerar jag. Min projicering fyllde 21 nyss, den där lilla lilla ynk-bebisen som vände uppochner, eller snarare vände rätt, mitt liv.

Här är förutsättningarna icke-jämförbara, men lik förbannat är det otroligt känslomässigt laddat för mej.

Ett liv. Ett barnbarn.

Men: om det föds kommer det att omhändertas. Om det föds finns jätterisks att det föds medicinskadat. Om det föds kommer en av oss, en av mej för fan, att inte finnas hos oss, hos mej.

Det är fullkomligt outhärdligt.

Fullkomligt outhärdligt är det också att det inte är en överraskning. Har tänkt tanken ofta, faktiskt, och diskuterat det med både läkare och psykologer och social, hur det vore så alldeles typiskt för "flyktbeteendet", det här "...om jag bara ... så skulle allt vara bra..."-sättet hon funkar på, om jag bara bodde hos pappa, om jag bara bodde hemma igen, om jag bara bodde i fosterfamilj, på behandlingshem, hemma igen...
Nu kan man också i verkligheten sätta in "...barn..." i meningen, och då får man katastrof.

Hur det än blir. Vad hon än beslutar. Vad hon än beslutar. I detta kan jag inte delta mer än som följeslagare och jävligt grym sanningssägare.

Så jag säger fosterskador av medicin, omhändertagande och allt annat mysigt som måste sägas och sägas snabbt om det inte sådär bara sisådär ska vara slut på alternativen.

Först och främst säger jag dock: den dag i ditt liv du bestämmer dej för att föda barn är den dag då du för alltid slutar att vara nummer ett.

Så är det ju, nämligen. Och så ska det vara. Problemet är att det för såna med de störningar hon har inte är så att mamma är till för bebis, utan tvärtom.

Och det får inte hända. En liten nyföding, oskyldig och skyddslös, kommer långt långt före vuxna människor, även om de är psykiskt sjuka.
Eller särskilt då?

Och så är det. Detta orkar jag inte.

1 kommentar:

Majsanochmalla sa...

Jag har inga ord..

Ett barn är ett liv, ett krav om kärlek, ett krav om att få finnas/utvecklas/blir oförbehållslöst älskat...

Det går bara inte..

Pok

Mallaförstårdinakännslorbralla

<