Mummel om fåfänga tårar....

Ooookej.....

Ovanpå diskbråckstårar kan vi nu påföra de totalt fåfänga "å, varför kunde inte allt varit annorlunda"-tårarna som trillat mer eller mindre hysteriskt med ojämna mellanrum.

Igår kom svaret från neurologen. Läkaren säger att det med stor sannolikhet är så att Dottern har en epilepsi där nere i botten av alltihop. Beställning av datortomografi alternativt magnetröntgen beställd, och jag imponeras av snabbheten i dels neurologens hantering av remissen, dels psykiatrikerns sätt att hugga mej i korridoren då jag var på mottagningen för att hämta medicin till Dottern.

"Kan du vänta, det är viktigt", sa hon, och det kunde jag förstås.

Så nu är det bara att vänta. Dottern blev.... Ja, jag tror hon blev glad, faktiskt. Det är för sorgligt, för fan, att hon ska behöva bli glad över ett sånt här besked - men jag förstår precis varför hon reagerar så. Till viss del gör jag det själv, även om den starkaste känslan nog är desperation.
Eller nåt.

Så mycket lidande som hon kunnat slippa. Om nån tagit sej tid att undersöka henne på riktigt, fysiskt, när vi började söka hjälp...

Då hade inte hennes bipolära sjukdom och hennes personlighetsstörning behövt utvecklas så till den grad som det nu ser ut.

Att en kombination av neuropsykiatrisk och psykiatriska störningar är besvärlig går inte att ifrågasätta. Men det hade inte behövt bli såhär.

Och min lilla älskade unge hade inte behövt utsättas för allt det lidande hon genomlevt.

Så därför gråter jag. Helt i onödan, förstås, det leder ju ingenstans. Förmodligen har det en hel del att göra med utmattning, och ett visst mått desperation. Skuld, förstås - jag måste ju ha kunnat göra nåt mer, nåt annat, nånting för att förhindra...?

Men: nu kommer hon att kunna få medicin utdelad, iallafall. Eftersom hon är somatiskt sjuk helt plötsligt, och en av de mediciner hon har fått ett tag faktiskt är en anti-epileptikum, det är bara att höja dosen lite...

Det var lite roligt igår när jag ringde och berättade för den ute-och-kryssande Dottern... Jag frågade om hon ville att jag skulle ringa pappa och berätta (pappa har epilepsi, btw), och hon sa "Du gör som du vill" som hon brukar. Jag sa som jag brukar: "Betyder det där som vanligt ja?", och hon sa... "Ja."
Inget mer. Och just på det viset är hon attans skojig. Det gäller att ha rätt kodläsare för att tolka henne. Vilket jag har. Och - may I say - det har än så länge bara jag.
Jag hoppas att det snart blir fler. Tror inte, men hoppas.
Min fina, underbara, totalsvåra, knasiga unge!