Jag gör alltid misstag med tid

Tidsoptimist?
I viss mening.

Jag är äckligt punktlig, anser att man kan slösa med sin egen tid som man vill men inte med andras, alltså är man i tid.

Men...
Jag tror alltid att jag ska hinna mycket mer än jag tror. Som idag... Idag tror jag att jag ska hinna allting. Allting som jag inte gjort hittills, alltså. Städa, t ex.

Igår blev det nämligen ingenting, nämligen. Inte ett smack blev gjort, förutom det som måste göras, då.

Klockan sju var vi på sjukhuset. Sen satt vi där, jag och dotterns pojkvän, i tystnad i timmar. Kaffe och croissant från pressbyråd. Ont i magen, så jävla ont i magen, min livmoder reagerade utom kontroll.

Det var min 19:e bröllopsdag. 19 år tidigare stod jag med dottern i magen och lovade evig trohet till hennes far, och jag trodde på vartenda ord jag sa, det ska stå klart.
Sen händer livet, och otroheter, och jag vill inte ha det så, så jag sa upp mej som fru.
Men det blev nog känslomässigt för mycket, om man kan säga så. När jag kom hem grät jag tills jag somnade och sen var det kväll och dotter och pojkvän kom hit eftersom hon ville sova här.

En blek liten tjej som jag stoppat piller i och inte vet vad jag ska säga till. Vad kan jag säga? Den erfarenheten har jag inte, och min känslomässiga reaktion har hela tiden gått totalt emot det logiska och rationella.

Jag sörjer ett barnbarn som aldrig får bli, så sjuk är jag. Och ingen kan jag prata med det om, direkt, eftersom svaret ju blir "det var det bästa".

Det vet jag väl. Men jag känner lik förbannat såhär, och kan inte göra nåt åt det.

Jag får städa och sörja, shoppa och sörja, laga mat och sörja. Sörjandet får dock ske i smyg, det är jävligt.

Nåväl. Ikväll ska årets nissar, dvs dotter med pojkvän, klä granen - och jag får ta kökstjänsten...

Ingen skillnad där. Same procedure as every year, om man säger så.